Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o
august strindberg
ebenholts och värt 2000 kronor, han upptäcker, att det var av
färgad lönn. Allt har varit färgat i det huset; där har passerat
så mycket, att det var tid, att det fick rökas ut. Och
»Främlingen» beger sig åter ut i världen för att försvinna i självvald
ensamhet, mänskligheten har han haft nog av:
»Man skulle kunna lägga ett rep om halsen på hela släktet,
om man ville vara rättvis, men det vill man inte! Det är ett
rysligt släkte, fula, svettiga, stinkande; orent linne, smutsiga
strumpor med hål på, kylknölar, liktornar, usch! Nej, då är ett
blommande äppelträd mycket vackrare; se på liljorna uppå
marken, det är som de inte var hemma här, och känn hur de
dofta!»
Spöksonaten verkar nästan som ett musikdrama av fantastisk
lyrisk art. Men det är fängslande genom sina fantasifulla scener
och gripande genom sin ohyggliga hemskhetsstämning.
Huvudpersonen är en direktör Hummel, en procentare, ett skadedjur,
som trots sina åttio år ännu är i besittning av en fenomenal
livskraft och alltjämt använder den för att sprida förödelse.
Det är en vampyrnatur som kaptenen i »Dödsdansen». Han
inmänger sig överallt, lurar som spindeln i sitt nät på ett
ögonblick, då flugan fastnat, för att skynda fram och suga dess blod.
Höjdpunkten når dramat i »spöksupéen», det aftonsamkväm,
vid vilket alla dessa gamla människor samlas, tigande eller
ljugande för varandra och dock oskiljaktigt förenade genom sina
laster och brott.
Liksom i »Dödsdansen» kretsar Strindberg i alla dessa
dramer kring ondskans problem. Vampyrgestalten återvänder gång
på gång (i »Spöksonaten» t. o. m. två gånger, dels i Hummels,
dels i köksans gestalt). Han avslöjar den vasst och
obarmhärtigt, men när ban slutligen drar för täcket, sker det alltid som
i »Dödsdansen» med några medlidsamma ord. »De veta icke,
vad de göra.» Människan kan ej skilja på gott och ont, hon
drives framåt av sina lidelser, är förblindad av sin dumhet.
Med stor styrka framhålles detta ännu en gång i Pelikanen, det
mest dramatiska av dessa småstycken, ett katastrofdrama med
Medeamotivet i modärn form. Husfadern är nyss död, och
(
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
