Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o
august strindberg
iii.
I samklang med den nationalistiska strömningen på
nittiotalet vände sig Strindberg åter till den historiska dikten och
skapade en rad av dramer, ett helt galleri av svenska regenter:
Folkungasagan, Erik XIV, Gustaf Vasa (1899), Gustaf Adolf
(1900), Engelbrekt, Carl XII (1901), Kristina, Gustaf den tredje
(1903), Sista riddaren (1908), Riksföreståndaren, Bjälbojarlen
(1909); slutligen kan man även till denna serie räkna
Näktergalen i Wittenberg (1903), som behandlar Luthers historia.
Med dessa historiska skådespel fortsatte han den linje, som
börjar med »Mäster Olof». De utmärka sig genom friskhet
och originalitet i uppfattningen och nästan alltid av stort
dramatiskt liv. Det var dessa stycken, av vilka flera spelades med
stor framgång, som banade väg för Strindbergs växande
popularitet vid sekelskiftet.
Även i dessa dramer saknas icke de mystiskt religiösa
idéerna. Okända makter härska över människorna, som måste
böja sig med bävan och fruktan. Ty »de okända» äro
avundsjuka och hämndgiriga. Ve den, som förhäver sig eller prisas
lycklig — motgången är strax över honom. När Magnus i
»Folkungasagan» kallas för frälsare och sonen Erik upphöjer
hans förtjänster, är det strax slut med hans framgångar. Ryska
hären segrar över den svenska, och den påvliga bannlysningen
träflär hans huvud. Bistrare än den gamle Jehova utkräva dessa
makter sin hämnd ej blott till tredje och fjärde led — nej, till
sista ättlingen. Det ligger således en slags ödesteori bakom
dessa dramer, som förbinder dem sinsemellan med ett
osynligt band. Men denna ödesteori saknar den storhet, som präglar
de antika tragödernas uppfattning. Makterna äro för småaktiga
och för elaka. De räkna för mycket i detalj som en allt för
knarrig biktfader. Ofta påträffar man i dessa dramer utförliga
genealogier (»Gustaf Adolf», »Folkungasagan»), som påvisa
släktskapen mellan de olika handlande. Här är det nämligen
farligt att vara i släkt, ty fädernas missgärningar gå igen
på barnen. Folkungaättens våldsdåd dra efter sig en ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
