Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
av oskyldigt blod långt upp genom tiderna. Det är deras skuld,
som den oskyldige Magnus sonar, och de olyckor, som träffa
flera av de efterföljande regenterna, kunna ytterst härledas ur
samma orsak. Om Gustaf Vasa icke helt går under utan endast
pinas av Dacken, beror detta kanske därpå, att det endast är
hans gemål, som har folkungablod i ådrorna (jfr Gustaf Vasa
sid. 105).
Liksom »Den okände» äro alla konungarna förföljda.
Förföljarna äro dels verkliga, dels fantastiska personligheter. Dessa
senare uppträda plötsligt och spökartat, liksom dessa
lumpsamlare och nattmän, som dyka upp på Paris’ kaféer, för att
hindra Strindberg, när han vill dricka sin lilla absint. I
»Folkungasagan» uppträda på detta sätt bödeln, flagellanterna och
framför allt pästflickan. I »Erik XIV» erinrar bröllosphögtiden
om guldmakerifesten i »Till Damaskus». Gustaf Vasa besväras,
när han förbrutit sig, av tiggare, av Barbro, av Dacken, som
man ständigt hör talas om, men som alltid förblir osynlig,
vilket efter Strindbergs dåvarande språkbruk kan översättas med
övernaturlig, »ockult». I »Carl XII» är det den underlige
professorn, den druckne soldaten och andra, som gå igen som
budskap från andra sidan.
Strindberg har för dessa dramer haft Shakespeares
historiska skådespel till förebild. Han har liksom Shakespeare lagt
in brokiga folkscener, han blandar det drastiska, folkliga och
patetiska med vartannat, vilket kan vara verkningsfullt nog, utan
att han dock någonsin når upp till Shakespeares saftiga bredd
och omedelbara burleska komik. Man kan även påpeka direkta
likheter som dödgrävarscenen, vilken öppnar tredje akten i
»Gustaf Adolf». Narren, som Strindberg infört i ett par av
sina stycken, är helt formad i Shakespeares stil. Även i
karaktärsteckningen kan man spåra dennes inflytande. Redan i fråga
om »Mäster Olof» har Strindberg betygat, att han lärt mycket,
särskilt av »Julius Cesar», och han beundrade framför allt
Shakespeares förmåga att skildra sina hjältar »intime». Det är
detta rent mänskliga grepp, som Strindberg sökt genomföra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
