Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
mera än kuriositetsintresse. Den svagaste punkten i den
modärna litteraturen är bristen på ett modärnt drama; först det
sista året har medfört en så betydande och storstilad insats som
Tor Hedbergs ’Johan Ulfstjärna’.» (Böök.)
Strindbergs mäktiga och idérika dramatiska produktion,
som är enastående i svensk litteratur och som även satt djupa
spår i europeisk dramatik, slås här ihjäl med ett förövrigt
förtjänstfullt arbete av Tor Hedberg! Det var dylika orättvisor och
misskännanden, som länge grodde i Strindbergs känsliga sinne,
tills utbrottet slutligen kom med hans vanliga eruptiva kraft. Han
angrep i en serie artiklar hätskt sina vedersakare. »Renässansen»
från 1890 fick ett mindre uppbyggligt efterspel i den s. k.
Strindbergsfejden 1910. Övergången från åttio- till nittiotalet hade
kunnat försiggå så lätt och utan sammanstötningar, icke minst
beroende på att Strindberg redan på åttiotalet varit en
föregångare för den romantiska strömningen, liksom han genom
sina »Svenska öden och äventyr» förberett nittiotalets historiska
diktning. Jag har även ovan påpekat den roll Strindberg
spelat för Heidenstams utveckling. Då Strindberg angrep den
härskande litterära skolan, var det naturligtvis först och främst
i känslan av egna oförrätter, men striden gällde dock för
honom även något annat och mer. Han fann den
Levertin-Heidenstamska riktningen, »gigerl-skolan» som han benämndeden,
alltför ytligt estetiserande, alltför förflackad och efifeminerad.
I motsats till dess stundom förkonstläde och invecklade form,
hävdade även Strindberg, liksom en gång Tegnér, formens
genomskinliga klarhet. »Det dunkelt sagda är ett missfall,
förtidig börd, ofullgånget foster», skriver han på ett ställe i sina
»Tal till svenska nationen». Det demokratiska patos, som fyllt
hans ungdomsdiktning, vaknade under hans senare år med
förnyad styrka och ställde honom helt naturligt i opposition mot
nittiotalets aristokratiskt förfinade och från de aktuella
kulturproblemen bortvända litteratur.
Denna litterära fejd, som gav ett så starkt genljud i hela
den svenska pressen, påminner i sin hätskhet och sina groteska
yttringar om sammandrabbningarna mellan gamla och nya sko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
