Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6o august strindberg
tuitivt och med visionär styrka det väsentliga. Som han
brukade säga, han hade en daimon, som viskade honom i örat.
Hans sätt att bedöma ett tidsskede eller olika personligheter
var ofta genialt, även om hans framställning kunde vara
ensidig och skematisk.
Strindbergs förhållande till sina modeller har ofta debatterats.
Men Strindberg nöjde sig visst icke, som man ofta sagt, med
att mekaniskt fotografera utan han avskalade personligheten, tills
han träffade på de egenskaper han ansåg för de väsentliga. Och
han ägde den även hos stora författare icke vanliga förmågan
att kunna sammansmälta drag från olika personer och av dessa
skapa en ny figur. Det är denna storartade fantasikraft, som
gör att Strindberg även i sin mest hätska och personliga satir
dock aldrig blir skandalskrivare.
Men antingen som satiriker eller som mystiker såg
Strindberg alltid mörkt på tillvaron. Han ser det onda och fula,
han avslöjar allt det tomma och ihåliga i människolivet. Hans
värld liknar Dantes Inferno med den hopade skildringen av alla
mänsklighetens förirringar, laster och brott. Men Strindbergs
människoförakt är ännu svartare och kan väl närmast jämföras
med Swifts fruktansvärt bittra satir i »Gullivers resor». I hela
det långa galleriet av Strindbergs skapelser finnes knappäst en
enda man eller kvinna, som är obetingat sympatisk. Han blir
betecknande nog lätt fadd och sentimental, när han som i vissa
av sina senare dramer söker dämpa skärpan i sin blick och
anslå en försonligare ton. Sitt eget djupa inneboende behov
av skönhet får han endast tillfredsställt i de mästerliga
naturmålningar, vilka omrama även hans mörkaste människoskildring.
Strindbergs misantropiska uppfattningssätt sammanhänger
naturligen med den tid, under vilken ban levde och utvecklades.
Det var en brytningstid, som skärpte blicken för motsatsen
mellan ideal och verklighet. Den jäsande oron och splittringen
hos Strindberg, hans missnöje mot det bestående är ett uttryck
för hela periodens andliga atmosfär. Redan Balzac är
övervägande mörk i sina skildringar, då däremot »gentle»
Shakespeare, en son av »Old merry England», mäktade att med be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
