Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 5 2
gustaf fröding
fraser, ingen rad, som icke säger någonting; kompositionen är
.nästan dramatiskt stigande, sättande av i galopp som en eldig
kapplöpare och stannande med ett ryck, då den nått målet. På
några strofer förstår han att koncentrera ett helt livsöde, som
i Världens gång, ett drama i tre strofer.
Nästan överallt i dessa dikter är berättelseformen rent objektiv
och opersonlig. I Våran prost är det den svenske bondens
uppfattning av sin präst, som fått ett klassiskt uttryck. Det
är därpå, som diktens verkan och komik i sista hand beror.
Det är, som såge man i en enda bild den svenske bondens
förhållande till sin herde genom tiderna. Den naiva vördnaden
för mannen, som läser i böcker, bondegrinet över hans
korpulens och andra små materialistiska svagheter, hans mäktigt
uppryckande verkan i predikstolen och slutligen hans återtagande
av sin mänskliga gestalt vid smörgåsbordet.
Redan i denna diktsamling visar sig Fröding som en
ordförrådets mästare. Ett uttryck som det ofta citerade: »Och
en långskankspojke i kortbensbyx» är typiskt för hans
drastiska ordbildningskonst. Det kan bliva till rena överdådet som
i Skogsrån, där huldran är utmålad så trolskt och vilt som
aldrig förr i svensk dikt:
Hon var ungtallsmidig och enstamvig,
och hon skepade, snodde och vrängde sig
som en orm på en lie trädd,
så Kalle i Dalen blev rädd.
Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter
och trollpackskonster och sattygsfukter
och stod bak en furustam
och glyste och gluttade fram.
Frödings dikter tala icke till ögat som ofta Heidenstams,
han målar aldrig, han vänder sig till vårt öra. Det är alltid
musiken, som utgör det ursprungliga och förblir det bärande i
dikten. Han förstår att karaktärisera redan genom själva
rytmen och vokalklangen. Man hör, hur långsamt och knaggligt
det går för Jonte och Brunte:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
