Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 5 2
gustaf fröding
är obestämd och om vi ha svårt att upptäcka dess verkliga
orsak, finna vi dock redan här de första uttrycken för den
djupa disharmoni, som slutligen skulle söndersplittra
Frödings själ.
När man nu ser tillbaka på dessa dikter, ligger kanske
det mest oroväckande i att den melankoli, som här
uppenbarar sig, är så litet teatralisk. Den framträder så naturligt,
utan all deklamation, den söker nästan dölja sig. Fast den
uttalar sin hopplöshet, sker det så stillsamt, att man nästan
skulle kunna tro, att den icke är allvarligt menad. Det brukär
icke gärna vara den första ungdomens sätt att uttrycka sin
världssmärta.
I själva verket var Frödings nervsystem redan vid denna
tid svårt angripet. Gång på gång hade han måst resa till
kuranstalter för att finna ro och vila för sina trötta nerver.
Med sin själs ovanliga klarhet och ovanligt skarpa förmåga av
självanalys upptäcker han och avslöjar steg för steg dessa nya
tillstånd och stämningar. Hans skepticism får redan ett skarpt
uttryck i en sådan dikt som Vad är sanning? Inför de
växlande svaren på denna fråga är det
. . . som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
»mig tycks det likna si så där en vessla
— det ser mig ut att vara en kamel!»
I En främmande man ha vi utkastet till vissa av Frödings
senare mansgestalter, trötta, härjade, grubblande över okända
brott, levande i sin ensamhet fjärran från människorna.
I en annan grupp av dikter och stämningar fortsätter skalden
sin självransakande analys. Han vandrar i skogen, hans gamla
kära skog, men vinden, som susar genom trädens kronor,
viskar endast om illdåd, om brott och bruten tro. Överallt
varsnar ban blott död och sorg och gäckade förhoppningar. Men
han vet, att skogen är skön och god som fordom och att det
är hans anfrätta människotanke, som förstör allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
