Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
PER HALLSTRÖM
funnit världen ful och usel och höljt sig i människoförakt.
Också för Carlyle formar sig världen som en kamp mellan
brutal verklighet och romantisk dröm. Hans värme och
själfullhet, men också hans ensidighet och trångsynthet hava lämnat
många spår efter sig i Per Hallströms uppfattningssätt.
Och vid denna tid bör han också att döma efter hans första
noveller redan hava känt Schopenhauer, vilken satte
pessimismen i system och sökte att på dess basis skapa en stoisk
världsåskådning av hög idealitet. Carlyle, Schopenhauer och
Ibsen hava framför alla andra varit Per Hallströms vägledare i
alla hans andliga strävanden.
Detta fördjupade studium medhann Per Hellström utom sina
elva timmars arbetsdag i fabriken under sin vistelse i Amerika.
Och så reste han hem, medförande ett häfte dikter, med vilka
han debuterade, men som ingen lade synnerligen märke till,
och ett fång noveller, som snart skulle följa efter. Han hade
vunnit klarhet över ett därute, nämligen att han skulle bliva
författare.
II.
I sin första lilla roman Våren har Per Hallström sökt teckna
vad som rörde sig i övergångstiden mellan åttio- och
nittiotalen. Det är ett arbete fyllt av bleka vårstämningar, av skär
poesi och subtil psykologi och med teckning av en ung
kvinnogestalt, som dröjer kvar i minnet. Som tidsskildring är den
mindre lyckad. Samhället är ej omsatt i konkret handling,
miljön åskådliggöres ej genom tillräckligt typiska
personligheter. Dessa unga ideologer, konstnärer och läkare, för övrigt
föga livfullt tecknade, som diskutera om verklighetens
förhållande till konsten, äro närmast undantagsvarelser. Tidens
materialism märker man icke. Det är endast ett slagord i
diskussionerna. Författaren ser ofta med kvick ironi på tiden,
avslöjar fel och dårskaper, men han ser för torrt och för ensidigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
