Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER HALLSTRÖM
39 1
Man saknar i denna tidsskildring det yttre, luften och de stora
vyerna, och oundvikligt mynnar också framställningen ut i ett
rent novellmotiv, Herberts förhållande till Elisabeth, som
symboliskt kommer att tolka striden mellan konst och verklighet i
hans egen själ. Elisabeth är en ung flicka frän ett fattigt hem,
vars hela person uttrycker längtan efter livet. Herbert finner
henne och betages av hennes väsen. Men det är endast
konstnären, icke människan i honom, som beröres av synen. Hon
är för honom ett motiv. Hon skall bliva mittelfiguren i hans
tavla om våren, som förkroppsligar hans egen åtrå efter livet.
Först då han är färdig med tavlan, upptäcker han Elisabeth,
och de finna varandra i kärlek, men då är det för sent. Det
är, som om tavlan sugit hennes blod och druckit hennes
livskraft. Först då hon föder honom ett barn, väcker ansvaret
Herberts kärlek till livet. Han tror sig ha vunnit lyckan och
försoningen med verkligheten. Men barnets födelse blir
moderns död. Sorgen öppnar hans syn för livet, och nu förstår
han, att livet är rikare än konsten.
Per Hallströms hela diktning svänger mellan dessa båda
poler: dröm och verklighet. Hela hans produktion är ett sökande.
Han blir aldrig trött på att ställa och vända med sina problem.
Hans stil och berättelsesätt förändras från arbete till arbete.
Vid en flyktig genomläsning av hans volymer kan man till och
med lätt få den föreställningen, att han endast är en virtuos,
som fikar efter att spela på många instrument men själv
saknar djupare originalitet. Han försöker sig i olika stilarter, han
irrar genom skilda tider för att finna stoff till sina skapelser,
han ansluter till de mest olika mönster, Shakespeare, Jacobsen,
Anatole France, Goethe, Levertin och många andra. Det kan
tyckas, som om han endast imiterade, men i själva verket bevarar ban
alltid sitt väsens egenart.
Det är överhuvud aldrig någon lätt uppgift att finna och i
dikt uttrycka sitt eget väsen; men för Per Hallström har det
säkerligen varit mödosammare än för de flesta. Man har det
intrycket, att allt vunnits genom anspänning, energi och kamp.
Det beror icke därpå, att han saknar begåvning utan därpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
