Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER HALLSTRÖM
39 1
Denna lilla samling av korta berättelser är fylld av all li-
o
vets sorg och mörker. Åttiotalet har knappast frambragt ett
arbete, där livssynen är så oblandat dyster, världssmärtan så
djupt och äkta känd. Och likvisst har författaren synbarligen
lagt an på att göra sina skildringar så uppsluppna, som ämnet
tillät. Detta gäller särskilt de första berättelserna. Han har
sökt att begåva sina äventyrare med en viss galghumor, med
en viss skälmaktig uppsluppenhet, som i någon mån beslöjar
deras förtvivlan. Men om också tonen i dessa berättelser ofta
är munter, vilar på bottnen ett ohjälpligt svårmod. Man anar
bakom skildringarna, att författaren själv stått förtvivlan nära.
i Doktor Braun tecknar han mannen, som blivit olycklig för
sin sanningskärlek — en äkta Ibsentyp. Han har nödgats fly
från das grosse Vaterland, emedan han utalat sig vanvördigt
om kejsarfamiljen och militarismen. Och hans oförmåga att
ljuga blir orsaken till alla hans följande olyckor.
En av de bästa historierna i denna samling är Symposion,
skildringen av de två vagabonderna som tidigt en
sommarmorgon sammanträffa på en gata i Filadelfias villakvarter. Den
ene av dem, von Riesenbach, ser med melankoli på sitt
gradvisa förfall men drömmer ännu att en lycklig slump skall
medföra bättre dagar. Den andre, Müller, vältrar sig humoristiskt
i sitt elände och tar livet, som det är. Han bjuder den förre
att dela sin frukost, den står just uppdukad för honom på en
av villornas vita marmortrappor: en flaska mjölk och ett färskt
vetebröd, som bagarflickan ditställt för villans invånare.
Här finnes berättelsen om en man, som lever på en illusion
liksom Hjalmar Ekdal (Spelman), skildringen av idealisten och
oppositionsmannen, som slutligen cyniskt omvänder sig till det
härskande åskådningssättet hellre än att gå under (Vägen till
Damaskus), och hans motsats, strebern, den idélösa tidens
egen inkarnation, som hänsynslöst knuffar sig fram och upp
(Ukomme de la destinée). Författaren blir aldrig trött på att
framställa ständigt nya varianter av hjälplösa och deklasserade
individer. Ju längre man skrider fram i dessa berättelser,
desto mörkare blir pessimismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
