Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
PER HALLSTRÖM
Den intressantaste berättelsen i denna samling är dock Ur
mörkret. Den skiljer sig till ton och innehåll betydligt från
de övriga skisserna. Här finnes även verklighetsmålning, men
denna liksom spränges och övergår till symbolisk tankedikt.
De idéer, som här utvecklas, markera just brytningsögonblicket
mellan åttio- och nittiotal. Novellen visar både tillbaka och
framåt i Hallströms produktion.
Det är några unga artister, som en afton sitta i en ateljé.
De kritisera och diskutera tvärsäkert och naivt, som ungdomen
plägar, livets och konstens högsta frågor. Särskilt intressera
de sig livligt för konstens förhållande till verkligheten. Med
realismen äro de alla färdiga — vad de vilja är mera obestämt,
alla hålla dock på »det nya». Hallström har tecknat dessa
unga män och deras samtal litet överlägset och med torr humor.
Men det är mindre dessa unga män som intressera än den unga
kvinna, som uppenbarar sig i kretsen. Hon stiger plötsligt in
i ateljén tillsammans med en ung artist, som funnit henne
vandrande ensam på gatan, och som tjusats av hennes skönhet.
Han vill teckna av henne. Det är en egendomlig
uppenbarelse, där hon lugnt och säkert gör sitt inträde med något av
en italiensk madonnas linjerena skönhet över sin profil och
något flickartat outvecklat i den femtonårga gestalten, men med
en överlägsen säkerhet i minen, som imponerar på de unga
männen. Vem är hon? Hon kommer ur mörkret, och hennes
väg går tillbaka till mörkret. Hon heter Cecilia. »Namnet
verkade som en stöt på fantasien. Cecilia, orgelsången, som
stiger ur valvets kämpande ljus, uppåt, ständigt uppåt, stark,
som om den visste sitt mål, ren genom rymdens klarhet,
frysande tillsamman under stjärnornas köld.»
De unga artisterna bli ivriga att fixera hennes drag, men
ingen ser i henne ett varmt och mänskligt väsen, utan endast
en skön yttre form — ingen utom den melankoliska Jaques,
som cyniskt tecknar henne sådan, som hon kommer att bli,
men också framhäver vad hon hade möjlighet att utvecklas till,
om någon av dem kunde ta henne, där hon ligger och
drömmer, ta henne och bära henne långt bort och lyfta henne högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
