Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
PER HALLSTRÖM
sera, som just också novellen visar. Någon radikal bot skapar den
icke heller. Men då inställer sig den frågan, om det icke
finnes något annat sätt att uppnå försoning med verkligheten.
Detta problem utgör ju redan en av kärnpunkterna i
Schopenhauers praktiska filosofi. Denna hade utpekat två vägar för
att uppnå försoning med tillvaron. Den första består däri, att
individen övervinner sin egoism och inser, att det är samma
anda och väsen, som genomströmmar allt. Den som
förorsakar en annan lidande, skadar därför i själva verket sig själv.
Först när mänskan insett, att jaget är en illusion, har hon
uppnått ett sinnestillstånd, ur vilket ett etiskt handlande är
möjligt. Hon gripes av medlidande och vill icke längre göra ont.
Därigenom minskar hon världseländet.
Men absolut vila uppnår individen icke på denna väg. Den
finner hon först i resignationen. Liksom buddismen och vissa
former av urkristendomen sätter Schopenhauer försakandet av
sinnevärlden, asketismen, som ett nödvändigt villkor för att
uppnå den högsta graden av försoning. Denna utgöres av
Nir-vana, bortdöendet från världen. Endast döden skänker en hel
och fullständig förlossning.
Men man kan också ställa detta problem på ett annat sätt.
Den pessimistiska uppfattningen uppstår ju därigenom, att
filosofen jämför denna världen med den idealbild av en bättre
värld, som han bär i sin själ, och finner allt ofullkomligt. Men
man kan även välja ett annat jämförelsesubjekt. Den friske kan
jämföra sin lott med den sjukes, den rike sin med den fattiges,
och det visar sig då, att var och en har något att avundas
den andre och fröjda sig över. Fortsätter man denna
värdesättning, visar erfarenheten, att det knappast finnes någon
individ, hur usel hans lott än kan förefalla, som icke vill bevara
livet. Det är denna erfarenhet, som Admetos upplever i Per
Hallströms drama »Alkestis». Han har av gudarne dömts att
dö inom tre dagar, om han icke kan finna någon, som vill dö
i hans ställe. Med Apollo vid sin sida går han ut på vägarna
och söker. Men han finner ingen ställföreträdare, den gamle
gubben på gravens rand såväl som den sjuke hänga ännu fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
