Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
per hallström
39 1
»Sex ljusa hästar, blåa nästan i morgondagern, leddes av
svenner i språng, röda sammetstäcken lyftes av deras krökta halsar,
röd var vagnen, som de drogo, och inne i den glänste guldet
tungt över senechallens döttrars späda bröst och smala armar.
Sex tärnor redo efter med hår blont som korn och de spetsiga
fötterna lekande under kjortelfållen, sex jägare blåste toner,
som tycktes dansa och svänga som hjul ur de krumma hornens
mynningar . . . fröknarnas veka halsar böjde sig framåt ur
vagnen, och deras toppiga huvor gingo i ett med axlarnas sluttande
linjer, de voro som hägrar, tyckte Renaud, och han nästan
väntade att höra dem giva till gälla skrik.»
När han såg islandsfalken, förstod Renaud, att det var den,
som skulle giva honom dödshugget, och hans hjärta bultade
av stolthet. Och när falken sänkte näbben i hans bröst, gav
ban ej till ett rop, skälvde blott, så att fågelns ögon flammade
till i vrede och hans vingar spändes ut att slå. Och
senechallens döttrar lutade fram sina huvuden med en glimt av intresse
i de sällsamt drömmande ögonen, men de lyfte ej händerna
och deras dräkter lågo i samma lugna veck. Renaud domnade
bort nästan i välbehag, och medan fågelns vassa näbb slet i
hans bröst, drömde han sig in i sina drömmars höga blå luft,
och han förstod allt, döden och äran. Och när Sire
Enguer-rand trodde, att lagstadgans sex uns voro erlagda, gav ban
männen tecken att blåsa, och falken lyftes bort, men Renaud kunde
man ej väcka. Han hade drömt sig in i döden, och man lät
honom ligga, där han uppgivit andan, med den röda ljungen
under huvudet.
I denna berättelse är symboliken fullt genomförd.
Belysningen skiftar, perspektiv öppna och sluta sig, allt omflytes
av mästerligt arrangerat ljusdunkel. Vad som slutligen dröjer
kvar i minnet är en stämning, en dröm, full av skönhet och
vemod. Per Hallström har här funnit sin personliga stil. Han
arbetar sig från det yttre inåt, från det klara till det dunkla,
från det medvetna till det omedvetna.
I »Falken» har Per Hallström för första gången uppnått
att giva vad han strävade efter. Denna följd av skarpt utmejs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
