Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
per hallström
lade scener verkar genom färgernas prakt som en serie av
medeltidsfresker och genom sin rytm som stroferna i en
gammal ballad. Han har fråssat vid utmålandet av denna
tavla, på en gång så obarmhärtigt brutal och så full av
skönhet. Och denne Renaud är närmare i släkt än man först anar
med de förkomna komparserna i »Vilsna fåglar», fast han ej
som dessa är en vagabond i Filadelfias rökiga gator, utan lat
och stolt strövar kring på heden som vildmarkens frie son.
Men också han är en utstött från livets bord, också han måste
stjäla sig till lyckan, till den skönhet och ära, som han ej har
rättighet att äga. Lyckan blir även för honom endast ett kort
rus, en dröm.
I »Vilsna fåglar» och i Purpurnovellerna uppenbara sig de
två huvudelement, ur vilka Per Hallströms konst växer fram:
den ironiska verklighetsskildringen och den poetiska visionen.
Båda dessa element kunna skönjas även i hans senare
författarskap. Verklighetsmomentet överväger i en sådan berättelse
som »En skälmroman»; det romantiska i »Lejonet». Det förra
var från början för spensligt, det senare för konturlöst. Men
båda elementen sträva att förena sig. Alltid lyckas icke detta.
I »Amor» och framför allt i »Ett antikt porträtt» slår ironien
sönder stämningen, och berättelsen blir stillös. I »Melchior»
däremot sammansmälter ironien mästerligt med den metafysiskt
romantiska drömstämningen. Småningom blir skildringen av
verkligheten bredare och fylligare, och drömmen får klarare
konturer.
Samtidigt blir tonen lugnare och ljusare utan att därmed
förlora sitt inneboende svårmod. Det är, som om författarens
rent personliga smärta vore genomliden, så att han hädanefter
mera objektivt kan betrakta världssammanhanget. Denna
objektivitet verkar förmånligt även på själva berättelsesättet. Detta
framträder redan i »En gammal historia», där han just lägger
an på att skildra händelserna som förflutna. Detta minskar
konfliktens smärtfylldhet. Den gammaldags tonen är sirligt
utförd men knappast med den bländande virtuositet, som
utmärker Levertin i dylika imitationer av olika stilarter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
