Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4o0
ERIK AXEL KARLFELDT
hon skiftade mildhet och ris,
tills hon tog dig in i sin saga,
sitt drömmande paradis.
Det ligger intet hemskt över denna mans död. " Han är
endast återförenad, han har funnit frid:
På ren och vid dike
det viskar där fram du drar;
ett grönt och blommande, rike
har mist sin herre och far.
Denna kärlek till livet, arbetet och jorden är så stark, att
den förmått bryta udden även av dödens bitterhet.
IV.
Även kärleken intar en betydande plats i Karlfeldts
diktning, men den är nästan oskiljaktigt sammansmält med hans
naturlyrik, ty också den framträder åtminstone i början som
ren naturkänsla, vilken enkel och osammansatt men varm och
oemotståndlig förenar unga hjärtan och ungt blod. Den
kärlek han skildrar är alltid frisk och sund som naturbarnens.
Med poetisk finhet följer han den första spirande känslans
uppvaknande i ynglingasinnet, som han t. ex. fångat i dessa fyra
rader:
Men jag ej längre sjunga kan,
ej skratta friskt, blott småle tungt.
Jag är ej barn, jag är ej man,
mitt blod är längtansfull och ungt.
Han skildrar medkänsligt och dock skälmaktigt
gymnasistens första möte med »yngsta fröken» en vårkväll:
Så vandra de, och blekna begynner aftonskyn,
men de glöda om hyn,
och sälla, dunkla riken stå upp för deras syn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
