Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna medryckande högtidskänsla, utan hvilken dylika dikter
endast blifva kalla praktnummer.
Särskildt är det tre omständigheter, som vålla, att
pseudo-klassicitetens lyrik har så få blommor att bjuda på, nämligen
den alltför strängt regelbundna metriken, det utarmade
poetiska språket och det stereotypa användandet af mytologien.
Det kan visserligen icke råda något tvifvel om, att icke de
metriska principer, hvilka från Malherbes och Boileaus
framträdande i Frankrike och Wallers och Drydens i England
behärskade dessa båda länders litteratur, varit af stor nytta för
den moderna versens utveckling. Vi hafva endast i våra dagar
svårt att förstå, hvad godt detta system uträttat. Det är först
vid jämförelse med medeltidens och renässansens versformer,
som betydelsen af sextonhundratalets metriska sträfvanden
framstå i en annan dager.
Versen under dessa äldre tider hade nämligen ännu icke
någon strängt genomförd byggnad. Ofta nöjde man sig med
att endast räkna höjningarna utan att taga hänsyn till
sänk-ningsstafvelsernas antal. Visserligen försökte redan
renässansen att införa stafvelseräkningen och accenten såsom principer
för versens byggnad, men den lyckades aldrig helt att
genomföra sitt program. Därför har också versen ofta ett mindre
musikaliskt välljud. Genom vårdslösheter i detaljer bröts ofta
den härskande rytmen.
Det var på denna punkt, som sextonhundratalets reformer
vidtogo. Versen regelbindes. Accenten och stafvelseräkningen
genomföras; men under dessa sträfvanden kom man att gå
alltför långt i regelbundenhet. Så småningom afskaffades så godt
som all annan rytm än den jambiska eller trokeiska. Den
härskande versformen blef alexandrinen och dess engelska
motsvarighet, heroic couplets, i hvilken endast cesuren åstadkom
en ringa omväxling, i fransk vers ännu full af nyanser, men
knappast tillräckligt verkningsfull i den germanska versen. Allt
inblandande af olika versfötter, två-, tre- och fyrastafviga om
hvarandra, var praktiskt så godt som bannlyst. Visserligen
skärptes härunder känslan för taktens betydelse, men all friare
sväfvande musikalisk rytm försvann.
Hvad som gäller om versens byggnad, gäller också om
det poetiska språkbruket. Äfven detta hade hofdikten utarmat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
