Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sin recension af Wallins öfversättningar från latinske
skalder1 (Polyfem, II, 4—6) riktade Livijn ett dråpslag mot
det parafraserande manéret. Livijn gick väl förberedd till
arbetet. Bland hans papper förvaras hans öfversättningar på
prosa af Horatii dikter, vittnande om, huru noggrant han
läst sin författare. Det är en af de kvickaste och
betydelsefullaste artiklarna i Polyfem, och säkerligen är det endast dess
lärda ämne, som gör att den är glömd. Den börjar med att
utveckla själfva principerna för en öfversättning:
”Om Rec. började att utreda reglorna för konsten att
öfver-sätta från främmande språk, att omtala huru dermed egentligen
förstås att öfverföra en stor mästares arbeten på ett sådant sätt,
att hvarken karakter eller maner försvinna; att det är en
öfver-sättares pligt att lemna originalets anda och form, och att hvarje
mening bör blifva densamma; eller ock det ändamålet bör vara,,
att göra dem helt och hållit till infödingar uti sitt eget land, och
endast uti ett oupphörligt sträfvande till ren objektif skönhet imitera
sitt original; så begreps han kan hända lika så litet af en del läsare,
som af ofvannämnde öfversättare. Flere skulle med denna tro, att
med öfversätta förstodes, att bibehålla anledningen eller
ungefärliga meningen af ett Grekiskt eller Romerskt Poem, och derefter
i rim uttänja, stympa, blomsterså och gallosvethicera detsamma.
Rec. skulle ingenting säga, om vi icke redan på vårt modersmål
ägde mästerstycken i denna konst af Hrr Adlerbeth och Regnér,
hvilka bort leda nybörjaren på rätta vägen.”...
”Huru rik på bilder, eller rättare epitheter (utan mening
likväl), är ej öfvers. i 16: de Odet i denna Bok? Här slösar han
på Horatii räkning med det vackraste han vet: Purpurns Sidons
praki (purpura venale) guldtalenter (auro) perlklenoder (gemmis)
Sorgernas Gorgoner och bekymrens tunga flock jagad frän
Konsulers Alabaster-throner; de tvenne sista dejligheterna hafva
ingenting motsvarande i originalet. Nog har Rec. hört en eller annan
säga, att epitheter äro någon ting så skönt i Poesien, att de ej
böra bortslösas utan urval; men Herre, du Store Gud! hvem kan
hålla på sådana och helst i våra tider? Nej, jag ropar med hvarje
Ode i dessa öfversättningar: lefve Epitheterna! ty utan dem skulle
det gå med visst folks Poesi, som en Skald berättar om visst folks
vältalighet:
”att denna stora konst, så högt i värde satt,
gick under på en gång och föll ihop till platt,
som blåsan af en fisk gör under skon vid smällen.”
1 Denna recension hade redan 1806 inlämnats till Stockholmsposten, men
omskrefs i Mars 1810 enligt ant. på mskrpt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
