Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyckats.” En annan historia af samma karaktär: I en af
1700-talets upplysningssalonger diskuterade en grupp af herrar och
damer frågan om Guds existens ; man talade för och emot utan
att komma till något resultat. ”Låt oss fråga abbén, som står
här vid sidan,” föreslog ett kvickhufvud. Sagdt och gjordt:
”Herr Abbé, finns det en Gud?” — ”Naturligtvis, eftersom
jag är abbé.” Sådan är tonen i salongerna. Liknande
epigra-matiskt tillspetsade kvickheter utgöra kärnan i dessa ”poésies
fugitives”, som öfverallt skrefvos och upplästes under 1’ancien
régime. Fabeln, en annan utaf tidens älsklingsdikter, är
vanligen tournerad efter samma form, och den mest uppburna
af dåtidens diktarter är satiren, hvilken efter Horatianskt
mönster elegant och träffande skildrar seder och personer.
I komedien återfinner man samma nyktra och skarpa blick,
Molières komedier äro geniala analyser af ett eller annat fel,
af en eller annan last. Handlingen i dramat visar denna lasts
bestraffande; förhållandet mellan felet och straffet är alltid
logiskt. Typiskt i detta afseende är ”L’avare”, som visar,
huru faderns lumpna girighet småningom förstör hela familjen.
En helt annan karaktär har medeltidens och renässansens
komik. Den är full af känsla, den gläder sig öfver de
barockaste sammanställningar, den sväfvar ut i vitsar, i
missuppfattning af orden, i det rena tokpratet, så som ofta i den
engelska narrens tal. Den är uppsluppen och obehärskad och
flödar öfver af bubblande lifskraft, den höjer sig för ett
ögonblick till det tragiska, i nästa ögonblick snuddar den vid
burlesken. Den gråter och skrattar på en gång, den kan stundom
förefalla litet tokig och nästan alltid berusad. Mercutios tal i
Romeo och Julia om drottning Mab med dess fantasi, dess lif,
dess rikedom på poetiska bilder gifver oss en lefvande
föreställning om dess anda.
Mellan medeltidens och renässansens komik finnes ingen
artskillnad. Båda äro grenar på samma stam. Huru mången
bortglömd fabliau har icke uppstått i Rabelais’ lustiga krönikor.
Renässansen endast fortsätter, hvad medeltiden börjat. Den
skapar mästerverk, där medeltiden blott gjort utkast.
Den komiska litteraturen blomstrar alltid under
brytningstider. I det ögonblick, då den gammalgrekiska kulturen gick
sin upplösning till mötes, skref Åristofanes sina odödliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
