Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sent en vinterafton, då kungen redan var gammal och grå,
kom till slottet en spelman och begärde skydd för yrvädret.
Konungen biföll slutligen, att han skulle få bo i stallet.
Spelmannen började strax att på sin harpa spela så ljufliga
visor, att först trälar och knektar och sedan den ena efter den
andra af hirden smögo sig ned för att lyssna på honom.
Slutligen satt kungen ensam i hallen. Mäkta förgrymmad drog
han sitt svärd, och vägledd af harpoklangen kom han till
borgarstugan, dit folket dragit sig med spelmannen, då stallet
blef för trångt. Utan att akta på kungen, fortsatte spelmannen
med sina visor. Väl ryckte konungen flera gånger på svärdet,
och alla trodde, att det då var slut med spelmannen, men i
stället befallde han honom att följa sig upp i hallen. Mjöd och
öl sparades icke, och spelmannen sjöng så lustiga sånger, att
konungen blef öfvermåttan glad, drog sitt svärd och började
fäkta därmed.
Just som konungen fäktade som bäst, bleknade
spelmannen, reste sig upp och började en ny visa:
Och Jungfrun hon gångar sig på sjögastrand;
Så fager är linden.
Där flätar hon sitt hår med röda guldband.
Men jag vet att sorgen är tung.
Visan handlade om jungfrun, hvilken af en elak trollpacka
lockades tit på hafvet, för att häxan i hennes blod skulle härda
en klinga, bestämd åt hennes hjärtevän. Förgäfves sökte
jungfruns käraste att frälsa henne. Han såg, hur hon fördes in i
berget, där dvärgarna väntade henne, hamrande på det
blå-glänsande stålet.
Då piskade hagel och yrade snö,
Så fager är linden.
Sig ungersven kastar i villande sjö.
Men jag vet att sorgen är {ung.
Medan spelmannen sjöng, rann sinnet, så på
Horsåsa-kungen, att han ej längre förmådde styra sig. Han ropade, att
spelmannen skulle sluta sin sång, men denne aktade ej därpå,
utan fortfor med ännu starkare stämma. Då befallde konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
