Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Profana element i medeltidens kyrkliga drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belackaren afslöjad, men jungfruns samband med detta är
i dramat, om jag så får säga, ej synbart. Vi se ej, huru
hon ingriper; enligt mirakelspelets vanliga teknik borde
hon antingen sjelf uppenbarat sig för Anthenor,
markisin-nans räddare, eller sändt någon till honom (vanligen är det en
eremit som i liknande fall är hennes budbärare). Men så är
här ej fallet. Omedelbart efter denna scen börjar handlingen
nemligen på en ny punkt. Anthenor, en båld riddare, kommer
dragande vägen fram med sin tjenare. Han är iförd den
snäckprydda pilgrimsdrägten, ty han återvänder från det
heliga landet. Då han nu befinner sig i närheten af markisens
af Gaudine slott, vaknar minnet om, huru markisinnan en
gång räddat honom från döden; landets konung hade beskyllt
honom för att stå i förbindelse med drottningen och endast
på ett vilkor velat skona hans lif, nemligen om han kunde
visa, att han hade en annan älskarinna och offentligen af
henne erhölle en kyss. Markisinnan, drottningens väninna
och öfvertygad om bådas oskuld, hade då räddat honom,
i det hon gifvit honom tillstånd att vid en tornering
offentligen kyssa henne. Han beslutar att göra ett besök på
slottet. Men i värdshuset nere i byn, der han tagit in, får
han veta, hvilket olycksöde som sväfvar öfver markisinnans
hufvud. Hans beslut är strax fattadt; af värden
tillhand-lar han sig häst och brynja, och så utrustad är han
färdig att kämpa för markisinnan. Men nu gripes han af
tvifvel; är markisinnan verkligen ej brottslig, är det för
oskulden han går att bryta sin lans? Han anropar
madonnan och hon nedstiger, ber honom ej tvifla — »elle est
une Suzanne voir», — och hon erinrar honom om, huru
markisinnan en gång trott på honom; det ligger således
nästan en förebråelse i jungfruns ord. Anthenor borde
utan tvekan hafva trott på sin dam, för hvilken det under
alla förhållanden var hans pligt att strida. Här hade alltså
scenen med jungfrun mycket väl kunnat utelemnas;
handlingen skulle varit lika väl motiverad för det. — Nu drager
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
