Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Profandramat från 1550 till omkring 1600 - IV. Alexandre Hardy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma, hvilket just ej var någon stor skada i dessa ofta
oformliga och löst sammanfogade dramer. Likaledes lät
man bipersonerna försvinna från scenen, när ej rollen
absolut fordrade deras närvaro, och inskränkte öfver hufvud
taget personernas antal.
På en scen af denna beskaffenhet var det således
endast en lokalitet, ett hus åt gången, som tjenstgjorde, de
andra skulle liksom ej existera för åskådarnes ögon. Men
vanligen var naturligtvis denna lokalitet för liten att rymma
alla de uppträdande, och de måste derför gruppera sig
utanför densamma på prosceniet och kanske till och med
öf-verskrida husets gränser; man kan föreställa sig den
förvirring, som lätt kunde blifva en följd häraf; det kunde
hända, att man till slut ej rätt visste, hvar handlingen
tilldrog sig. Ofta ser sig derför författaren nödsakad att
låta de uppträdande personerna sjelfva genom en replik
angifva, hvar de befinna sig. Klart är, att det på en
sådan teater var omöjligt att förverkliga den klassiska
teaterns program om rummets och tidens enhet; allt, hvad
man här begärde, var rask handling och omvexling.
För att kunna lämpa tragedien efter denna scen och
den publik, som hotel de Bourgogne ännu vid Hardys
framträdande hade till sitt förfogande, måste han företaga
åtskilliga ändringar i det klassiska schemat — i den
tragedi, som skrefs af Garnier och hans egen samtida
Mon-chrestien. Deras tragedi var ännu ett läsdrama, i hvilket
handlingen antingen var för tunn för de fem akterna, eller
der fakta hopades på fakta, utan att dock derför dramat
vann i lif.
Hardys förtjenst ligger då deri, att han förstod att
göra denna klassiska tragedi spelbar och roande för
publiken. Han strök först och främst kören, som hos
tragöderna under femtonhundratalet slutat hvarje akt, och
derigenom blef handlingen hastigare och mera spännande.
Behöll han den någongång, lät han den ej endast vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
