Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Barnen på Ingleside
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyckte, att han var en »morsgris» och bäst passade i
flicksällskap, därför att han aldrig slogs och sällan deltog i
den sport, som idkades på skolgården. Han föredrog att
uppsöka någon fredad vrå och sätta sig där med en bok
— allra helst en av kamraterna föraktad »poesibok».
Walter tyckte om de stora diktarna och började ögna i deras
böcker så fort han lärt sig läsa. Deras toner kommo
strängarna djupt nere i hans egen själ att vibrera. En
sådan musik kunde aldrig dö.
Walter närde vissa ärelystna planer på att en vacker
dag själv bli skald. Det kunde gott och väl gå för sig.
En viss farbror Paul — släkt var han inte, men gammal
god vän — som nu bodde i det mystiska rike, som
kallades »Staterna», var Walters förebild. Farbror Paul hade
en gång varit en liten skolgosse i Avonlea, och nu läste
man hans dikter överallt. Men skolpojkarna i The Glen
visste inte av Walters drömmar och tysta förhoppningar,
och inte skulle de ha blivit imponerade, om de gjort det.
Men även om Walter aldrig utmärkte sig på
fotbollsplanen, så hade han förskaffat sig en viss motvillig beundran
på grund av sin förmåga att »lägga sina ord». Ingen i
Glen S:t Marys skola kunde tala så ledigt och flytande
som han — ja, »som den värste präst», utlät sig en gång
en pojke. Därför fick han i regeln vara i fred, och
kamraterna retades inte med honom eller gjorde narr av honom
som de gjorde med de andra gossar, vilka ej voro roade
av slagsmål och helst ville gå sin väg för sig.
De tio år gamla tvillingflickorna på Ingleside jävade alla
vedertagna begrepp om tvillingars inbördes likhet. De voro
inte det minsta lika varandra. Anne, som alltid kallades
Nan, var mycket söt, med ögon som mörkbrun sammet och
hår som mörkbrunt silke. Hon var en finlemmad och
spenslig liten varelse — för resten munter och gladlynt till sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
