Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI. På kyrkogården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Fönstret in till pappas rum ska få stå öppet, och då
hör du klockan på byrån slå. Men kom ihåg, att du
understår dig inte att lämna kyrkogården förrän du hört det
sista slaget. Vad er flickor angår, så får ni äta ert bröd
utan sylt vid kvällsvarden i en veckas tid.
Faith och Una blevo långa i ansiktet. De lutade
nästan åt den åsikten, att till och med Karls intensiva, men
jämförelsevis korta pina var ett lindrigare straff än denna
långt utdragna prövning. En hel vecka av illa jäst och
kladdigt bröd, utan det överskylande tillägg, den lilla
förbättring, som låg i en klick sylt! … Men intet gruffande
tilläts i Snällhets-Klubben. Flickorna togo emot sin dom
med så pass mycken filosofi, som de förmådde uppbringa.
På kvällen gingo de alla och lade sig klockan nio, utom
Karl, som redan börjat sin vaka ute på gravhällen. Una
smög sig in på kyrkogården för att säga godnatt åt honom.
Hennes ömma lilla hjärta svällde av medlidande.
— O Karl, är du mycket rädd? viskade hon.
— Inte ett dugg, svarade brodern med stor nonchalans.
— Man är väl karl.
— Jag kommer inte att få en blund i ögonen förrän
efter tolv, då jag vet, att du är inne igen, sade Una. —
Om du leds och känner dig ensam, så bara titta upp emot
vårt fönster, och kom ihåg, att jag ligger därinne bakom
väggen och är vaken och tänker på dig. Det blir ju ändå
en smula sällskap, eller tycker du inte det?
— Jo då, det blir det visst. Var du inte ängslig för
min skull, sade Karl.
Men trots sina modiga ord kände sig Karl betydligt
ensam och övergiven, när det sista ljuset släcktes inne i
prästgården. Han hade hoppats, att fadern skulle sitta i
sin studérkammare, som han ju merendels gjorde. Då
skulle han inte känna sig fullt så ensam. Men just den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
