Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Man öfvertalade mig icke» — hon böjde hufvudet,
och öfveriäppen krusades stolt. Så kom det sakta, skyggt:
»Jag förstod, att jag hade tagit fel.»
General Bonaparte gjorde en rörelse som för att gripa
hennes hand, men hejdade sig.
»När — hur förstod ni det?»
»Strax, första gången jag såg er,» sade hon barnsligt
öppenhjärtigt, med ögonen upp emot hans. »När jag såg er
den morgonen tillsammans med soldaterna och hörde er tala,
så förstod jag, att ni var den mannen Frankrike behöfde,
att ni ensam kunde ge oss seger och fred.»
Han gick tigande, långsamt bredvid henne. Hennes
stämma hade vid de sista orden en sådan underklang af
blyg, innerlig beundran, af omedveten värme; han tänkte
ej på att svara henne, att säga, hvad han i detta ögonblick
kände, ty ord kunde ej uttrycka det. Detta var ungdomen,
våren, friskheten, som ändtligen mötte honom — honom,
som höll på att förtära sig själf i omåttligt arbete, i äregiriga
planer och himmelsstormande drömmar, i leda och bitterhet
mot en otrogen, världsfördärfvad hustru.
Nu voro de helt nära utgången. Han böjde sig hastigt
fram emot henne:
»Om några dagar lämnar jag Frankrike och begynner
det farligaste, jag hoppas det ärorikaste företag i mitt lif.
Vill ni tänka på mig?»
Hennes hjärta klappade så häftigt, som skulle det spränga
bröstet, men hennes stämma hade en drottnings säkra
superba lugn:
»Det finns ingen kvinna i Frankrike, herr general, hvars
tankar icke dag och natt skola följa er och er tappra här.»
Han svarade stolt och lidelsefullt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
