Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hon förefaller så kvinnlig och så ärlig, hade
Vilhelm tvungit sig att säga, därför att det var
det, han önskade att höra andra säga om Edith.
— Ja, hade Erland svarat. Och lite efteråt:
Det finns hos henne något, som liksom vädjar
till en.
Just detta var också Vilhelms intryck, men
nu plågade det honom att höra, att någon annan
tyckte det. Själva ordet »vädja» förutsatte ju
alltid en viss rådvillhet och hjälplöshet.
Naturligtvis hade hon, när hon beslöt sig för att gifta
sig med en man mer än dubbelt så gammal
som hon själv, känt sig hjälplös — övergiven
av styvfadern och hans andra hustru,
överlämnad åt sitt eget öde...
För första gången kände han ett slags a n
-svar för sin dotter... Men hade det väl
någonsin varit honom möjligt att hjälpa henne? —
Nej, det hade det förstås aldrig varit. Och han
visste ju med sig, att han ända från början —
efter den oskrivna lag, som gällde inom hans
och Blanches värld — alltid handlat som han
borde. Han hade inte komprometterat varken
henne eller barnet, som, när han lämnade dem,
hade ett gott och präktigt hem — långt bättre än
han, ifall Blanche varit fri, någonsin kunnat
bjuda dem. Att gubben Eysten, vilken avgudade
den lilla flickan, som han ansåg för sin, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
