Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reda för var guldpappersbit och var tyllrosett,
som de små kavaljererna fäst på hennes lilla
korta balklänning, och hennes mor hade haft
ännu större nöje av dessa små troféer än hon
själv. Det hade alltid förvånat Vilhelm, som
visste, att ingen av dem egentligen var fåfäng.
Men att Yvonne, när det gällde hennes yttre,
kunde visa sig s å ömtålig, att hon illa tycktes
upptaga några skämtsamma ord, inte bara
förvånade honom — det gjorde honom riktigt ont
och liksom nästan kränkte honom. »Är det
möjligt, att hon kan vara avundsjuk på Edith?»
tänkte han för sig själv.
Han hade satt sig i en länstol bredvid
schackbordet och såg på de bägge flickorna. Yvonne
stod rakt framför honom, med ansiktet mot
ljuset, lång, ungdomlig, spenslig och ändå ståtlig,
klädd i en tättslutande mörkgrön ylleklänning
med hög sammetskrage i likadan färg och stora
sammetsuppslag på de halvlånga ärmarna. Under
sista tiden hade hon, som en gång varit så stolt
över att få »sätta upp» håret, åter börjat taga
ner det och bar det i dag i två långa, tjocka
flätor nedåt ryggen. (Hade någon sagt — hade
hon hört Erland säga — att hon hade präktigt
hår?) Hon hade lite mera färg än vanligt och
de strålande ögonen under de mörka brynen
hade ännu mera glans. Visst var hon söt, visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
