Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIII.
Efter att hela sommaren och hösten ha sett
Henning och Edith så mycket tillsammans —
i synnerhet kanske efter den glada och
vällyckade festen på Oringtofta — hade Vilhelm helt
och hållet försonat sig med detta giftermål, som
i början förefallit honom så ängslande och nästan
olycksdigert. Allting hade ju utvecklat sig på
allra bästa sätt: förhållandet mellan de båda
makarna tycktes hjärtligt och harmoniskt, Edith
fyllde sin plats och var nöjd med sin lott, ställde
inga orimliga anspråk och — framför allt: hon
såg ut till att redan helt och hållet gå upp i
den moderslycka, som väntade henne.
För egen del kunde han, som en gång känt
sig så förfärad vid utsikten till det nära
grannskapet med stackars Blanches dotter, numera
knappt förlåta sig denna »onaturliga» känsla i
förhållande till sitt eget barn. Nu hade just
detta nära lantliga grannskap blivit en stor källa
till daglig tillfredsställelse och glädje för honom.
När Edith satt som fru på Oringtofta — vilken
förunderlig’ och lycklig ödets skickelse! — kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
