Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon smålog utan att svara och slöt igen
ögonen. — Ja, sade hon långt efteråt, mycket enkelt.
Och när han då mötte hennes ögon, kände
han plötsligt en sådan förtärande, smärtsamt
djup längtan efter henne — efter hennes
närhet, hennes röst, som han inte hört på så länge,
att han blev rädd för att inte kunua tillräckligt
behärska sig. Han satte den friska handen för
ansiktet och vände huvudet mot väggen.
— Stackars Erland — viskade hon sakta. Hon
trodde väl, att han hade plågor.
Han svarade inte och hon satt tyst bredvid
honom, tills efter ett par minuter en av pigorna
kom in och sade, att majorskan och fröken
Yvonne väntade vid kaffebordet där inne...
Edith reste sig genast från stolen och böjde
sig en smula fram över honom. — Adjö, Erland,
sade hon — och han såg ännu en gång hennes
ögon. Han tog hennes hand i sin, och medan
Henning och Marianne nu också kommo fram
till sängen, lade han den en sekund, lätt och
sval som den var, emot sin sårade panna. —
Adjö, Edith.
Hon gick ut genom dörren med Marianne, och
Waast, som stannade ännu ett par minuter hos
Erland, uppmuntrande honom med att han ju
hörde, att doktorn givit honom lov att stiga upp
redan om ett par dagars tid. Sedan berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
