Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot ögonen — »det ha väl alla. Just därför är det så
underligt nu... att det verkligen har hänt...»
Ingen av dem hade lust att säga mera, och ingen av
dem hade lust att resa sig upp. Uppe på verandan hörde
de Henrik fråga efter friherrinnan. Malin reste sig
dröjande.
»Gör mig den tjänsten att inte säga det till Henrik, så
att jag hör det», viskade Mary feberaktigt brådskande.
Malin satte sig åter ned bredvid henne, plötsligt
beslutsamt. Hon tog bägge hennes händer och böjde sig
fram.
»Har du någonsin varit ond på mig, Mary?» Hennes
röst skälvde litet av sinnesrörelse och av fruktan för att
såra.
»Ond? ... Nej, jag vet inte ...» Och därpå, med ett
plötsligt utbrott av lidelse:
»Det har funnits ögonblick, då jag nästan har hatat
dig, Malin!»
»Jag kunde inte hjälpa det», mumlade Malin, smittad
av den andras häftighet. »Du vet, att jag aldrig
någonsin försökte få honom att tro ...
Och nu», slutade hon tvärt, plötsligt rädd för att
Mary skulle känna sig förödmjukad. »Nu är det ju
alltsammans förbi. Han har funnit den rätta.»
»Tror du?» sade Mary bara, med en öppenhjärtig
ödmjukhet, som rörde Malin.
»Ja», svarade hon varmt. »Och det vet han bäst
själv.»
Mary böjde sig fram och kysste Malin — tacksamt.
»Det är för det, att jag var så nyckfull och oåtkomlig
och han hela tiden visste, att jag brydde mig om en
annan», försökte Malin göra det ännu bättre. »Och
dessutom är det ju en evighet sedan...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
