Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulla och kusin Lisen, som ju fått vara i Stockholm i
vinter, och Beata, ännu het om kinderna efter bakningen,
trugade vävilligt småbröd på mamsell Fiken, som redan
radat upp en mängd sorter på tefatet. Men Agneta satt
bara och såg ned i knäet, ned på sina små smala, av
marsvinden illa medfarna, röda handleder — hon kände, att
kusin Joachim hela tiden, medan han talade med de andra,
förstulet höll ögonen på henne. Hon önskade att hon
aldrig hade bundit det röda sidenbandet i sitt hår — ty
det var naturligtvis det han tittade på...
Och medan Joachim Skytte artigt konverserade med
faster Charlotte och Karin Maria om släktingarna i
Stockholm och Kristianstad och lät sig Beatas »fattiga
fänrikar» väl smaka, satt han hela tiden och undrade stilla på
att han verkligen någonsin hade kunnat glömma, hur
kusin Agneta såg ut — ty någon som liknade henne, hade
han aldrig sett. Hon var så blond, att håret högst uppe
på hjässan under den högröda rosetten nästan skiftade i
silvervitt, och de många små lockarna, som från
tinningarna föllo ned över kinder och öron, voro mjuka och
glänsande som silke. Hennes ansikte var ännu barnsligt
mjukt i dragen, hyn frisk och redan — så tidigt på året
— en smula solbränd. Och så hade hon — det
märkvärdigaste av allt! — ett par stora bruna ögon, bruna som
brun sammet, dunkla och varma, när hon teg, skälmska
och frimodiga, när hon talade. De passade så
förunderligt väl till den lilla röda munnen, som var på en gång
så vek och så trotsig med barnsligt neddragna mungipor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
