Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Faster Charlotte hade aldrig tyckt om Joachim, först
och främst för det hon inte själv hade någon son och
gossen, såsom ende sonsonen, efter farfaderns testamente
skulle ärva’Munkeboda, och sedan för det han var så
»étourdi». Historien med överstens Lotta, som hon kände
till i alla detaljer, hade naturligtvis inte bidragit att höja
honom i hennes gunst — hon ansåg honom nu nästan
moraliskt fördärvad.
Flickorna hade alltid mycket att göra: de vävde,
broderade, övade sig på klaver och harpa och läste ännu vissa
timmar i veckan franska för sin moder, som själv hade fått
den gamla gustavianska uppfostran och icke gillade någon
annan. Hur gärna Joachim än ville sällskapa med dem,
fick han nästan aldrig tillfälle därtill. Sedan faster
Charlotte hört honom deklamera modern poesi i vävstugan,
misstrodde hon honom ännu mer än förut.
För det mesta vistades han ute i skog och mark, var
intresserad av skogshygget och vårbruket, som nu
började. Emellanåt tog han sig en lång ridtur — red, så att
skummet stod om hästen, bara för att rida; en gång gjorde
han visit i prästgården och en annan gång hos lagman
Sköldborgs, men det gjorde han icke om igen, ty
lagman-skan och alla döttrarna började strax, den ena mera
indiskret än den andra, pumpa honom angående baron
Stjer-nes frieri till Agneta, vilket i hög grad tycktes intressera
dem. Till Marieholm for han icke, ehuru det låg närmast
Munkeboda — han »kunde inte med friaren», anförtrodde
han Beata, och så söp man för resten så förtvivlat där, att
ifall han bara en gång skulle försöka att hålla Nils, Olof
stången, slutade det förmodligen med att han drack ihjäl
sig.
Sanningen var, att han icke kunde fördraga att se Nils
Olof Stjernes rödbrusiga ansikte med de lugna, utstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
