Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin Maria hade nu blivit alldeles blek — hon stod
kapprak borta vid sin bordsända och lade mekaniskt ihop
servetterna. Då hon såg upp, stod kusin Joachim bredvid
henne.
— Karin Maria?... sade han bara och lade sin hand
frågande över hennes.
— Ja, Joachim, svarade Karin Maria lika
uttrycksfullt och såg förfärligt brottslig ut. Beata var så
uppskakad, att hon kunde ha krupit under bordet bara för att
inte vara med om vad som förestod.
Plötsligt tog Joachim i sin överströmmande glädje
Karin Maria om livet och lyfte hennes haka i vädret.
— Käraste kusin, sade han innerligt, mycket belåtet,
det här ställer ju allt till rätta!
— Du tror kanske, att det är för din skull jag gör
det? mumlade Karin Maria halvt skrattande, halvt
förtretad.
Joachim skrattade också och försäkrade henne på sin
ära, att så inbilsk var han inte. Därpå svor han i sin
förtjusning en dyr ed på, att Nils Olof Stjerne var den
präktigaste och hederligaste karl i världen — om han än
naturligtvis inte förtjänade en sådan pärla som Karin
Maria Skytte! En komplimang, som Karin Maria tillika
med den ty åtföljande lyckönskningskyssen tog emot med
klädsam modesti.
Beata stod och hade en förskräcklig hjärtklappning,
medan hon väntade på att mamma skulle öppna dörren
och kalla Karin Maria in i förmaket. Denna ceremoni
förekom Beata som något av det fruktansvärdaste hon äpnu
varit med om näst utsikten att sedermera själv bli
inkallad och mitt på golvet få stå och niga och lyckönska den
nye svågern, som kanske till och med skulle anse för sin
plikt att omfamna henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
