Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN PUCKELRYGGIGB-
67
stund; men under det min broder väntade på henne, inträdde en jättestor
svart slaf, som höll i banden ett draget svärd, så blankt, att det
bländade ögonen; och slafven utropade till min broder: ve dig! Hvem förde
dig hit, du eländigaste bland män, du oäkta födde usling, du orenhetens
skötebarn? — Min broder var ur stånd att svara ett ord, ty hans tunga
blef bunden i samma ögonblick; men slafven grep honom, afklädde honom
och tilldelade honom öfver åttio slag med flatan af sitt svärd, så att han
föll sanslös till golfvet; då lemnade slafven honom i den tro, att han vore
död, och skriade ljudeligt, så att jorden darrade och hela huset genljöd.
Han ropade: hvar är Ei-Melihah? — och genast kom en flicka, som bar
en väl arbetad bricka med salt, och dermed ingned han de af slagen
träffade ställena på min broders kropp, tilldess de blefvo som vidöppna sår;
men min broder rörde sig icke, ty han fruktade, att slafven skulle upptäcka,
det han vore vid lif, och döda honom. Derpå gick flickan bort; men
slafven gaf till ett nytt anskri, liknande det första, och nu kom den gamla
qvinnan in. Hon släpade min broder vid fötterna till ett djupt och mörkt
hvalf, der hon kastade honom på en hög af döda. Här förblef han två
hela dagar, och Gud (hvars fullkomlighet vare prisad!) gjorde saltet till
ett medel att bibehålla hans lif, ty det stämde blodet, soin rann ifrån hans
sår. När han fann sig ega tillräckliga krafter att stiga upp, reste han sig
derföre, öppnade en lucka i muren och kom ut ur hvalfvet. Gud (hvilken
all magt och ära tillhöra!) förunnade honom sitt beskydd, och han trefvade
sig fram genom gången i mörkret samt gömde sig till morgonen, då den
gamla qvinnan begaf sig ut för att söka ett nytt rof, och min broder henne
ovetande följde efter henne samt återvände hem.
Han sysselsatte sig nu med att sköta sina sår, tilldess de blifvit läkta,
men fortfor att hålla ett uppmärksamt öga på den gamla qvjnnan och såg,
att hon litet imellan lyckades förmå folk att fötøa med sig till samma hus.
Han talade likväl icke det ringaste om saken; men när hans helsa
återvändt, och han kommit till fullständiga krafter igen, tog han ett stycke
groft linne och sydde ihop det till en påse, hvari han inlade glasbitar;
påsen föste han vid sin gördel, förklädde sig som en främling, på det
ingen skulle känna igen honom, gömde ett svärd under kläderna, lagade, att
han fick se den gamla qvinnan, och tilitalade henne med förstäldt målföre.
Gumma, — sade han, — har du ett par vågskålar, som duga till att väga
upp niohundrade guldstycken? Den gamla qvinnan svarade: jag har en son,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
