Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCH PRINSESSAN DUN JA.
175
hon led det, som ingen annan har lidit, hon fördrog med tålamod
sådant, att ingen någonsin lidit så mycket, och hon dog till fötød af din
hårdhet. Det var hon, som beskyddade dig ifrån mig. Jag trodde, att
du ämnade komma tillbaka, och gaf dig friheten, ehuru det stod i min
magt att hålla dig fången och att förgöra dig.
Efter dessa ord böljade hon gråta, föll i faseri och betraktade mig
med vredgad blick; men när jag såg henne sådan, darrade hela min
kropp, jag fruktade för henne och blef som bönan uti elden. Hon gaf
till ett utrop, och plötsligen framstörtade tio slafvinnor, af hvilka jag
kastades till golfvet. Så snart jag fallit under deras händer, stod hon upp,
grep en knif och sade: jag skall slagta dig som man brukar slagta
getter, och detta skall bli den lindrigaste vedergällningen för det, som du
gjort åt din fränka. När jag på detta sätt blifvit omkullkastad af hennes
slafvinnor, när mitt hufvud vältrades i dammet, och jag såg knifven
i hennes hand, ansåg jag döden som min oundvikliga lott. Jag anropade
hennes nåd; men hon blef blott ännu obevekligare och befallde
slafvinnorna att bakbinda mig; de efterkommo befallningen, kastade mig på
ryggen, satte sig på min kropp och höllo fast mitt hufvud. Derefter
uppstodo tvänne af dem och grepo fast i mina tår, medan tvänne andra satte
sig på mina ben, hvarefter deras herrskarinna stod upp tillika ined tvänne
andra af detn och befWlde dem att slå mig. De slogo mig, tilldess jag
svimmade och icke kunde tala ett ord; men sedan jag kommit till sans
igen, sade jag vid mig syelf: sannerligen, om jag blifvit slagtad, skulle
plågan deraf varit mindre svår än af denna piskning. Jag påminde mig
nu min fränkas ord, då hon sade: måtte Gud från dig afvända hennes
elakhet! — och jag grät och skriade, tilldess min tunga icke förmådde
mera. Då slipade hon knifven och sade till slafvinnorna: blotten hans
strupe! Men Gud ingaf mig att upprepa de ord, hvilka min fränka
lärt mig, nämligen: trohet är god, och förräderi är lågt. När hon
hörde detta, gaf hon till ett utrop och sade: Allah vare dig nådig, o
Azizeh! O, att din ungdom hade blifvit skonad! Du har gjort nytta åt
din frände både tintier din lefnad och efter din död. Derefter vände hon
sig till mig och tillade: vid Allah, du har räddat ditt lif undan mina
händer genom dessa ord; men jag kan icke undvika att låta dig bära
märkena af min vrede. — Med dessa ord tillfogade hon mig ett (tøupt sår,
och jag svimmade; men när jag kom till mina sinnen igen, hade bloden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
