Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
BERÄTTELSEN 011 ABU-L-HASAN DEN LUSTIGE,
umgås med någon af sina bekanta, utan endast med främlingar, samt att
han icke skulle sällskapa med någon person längre än en enda natt,
men nästföljande morgon icke mer låtsa känna igen sällskapsbrodern.
Till följd deraf satte han sig hvarje afton på bron, och när en främling
gick deröfver, inbjöd Abu-I-Hasan honom till gäst och ledsagade honom
hem till sitt hus, der han undfägnade honom ända till morgonen, då han
afskedade gästen. Efter den stunden helsade han icke längre på mannen,
om han såg honom åter.
På detta sätt fortfor han ett helt år. När han nu en dag som
vanligt satt på bron och såg sig om efter något okändt ansigte, hände sig,
att Harun Er-Rashid och några hans hofmän gingo förbi förklädda;
kha-lifen hade nämligen känt sitt hjerta beklämdt, och begifvit sig ut för att
återvinna sitt goda lynne i umgänget med folket. Men Abu-l-Hasan gick
fram till khalifen och sade till honom: o min herre, skulle du hafva
någonting emot att med mig deltaga i en god måltid och tömma en
bägare? Khalifen hade ingenting att invända deremot, utan sade till honom:
visa oss, hvart vi skola gå! Men Abu-l-Hasan visste icke, hvem som var
tians gäst. Khalifen fö|jde honom, tilldess de kommo till Abu-l-Hasans
hus, och när Harun trädde in deri, fann han deri en sal, sådan, att, om
du betraktat den och kastat en blick på dess väggar, skulle du trott
dig se ett underverk, och, om du gifvit akt på dess vattusprång, du skulle
trott dig se en springkälla, infattad i guld. Abu-I-Hasan bad khalifen
sitta ned i denna sal och ropade på en slafvinna, smärt som en gren af
det Orientaliska pilträdet, hvilken fattade en luta, hvartill hon ^jöng
följande verser, dem hon sammansatte för tillfället:
O du, som alltid dväljes i milt hjerta, medan din person år fjerran från min syn,
Du är min själ; ehuru jag icke ser henne, är hon mig närmare än någonting annat.
När Harun hörde dessa ord, sade han till henne: du har spelat och
sjungit väl. Gud välsigne dig! — Hennes sång behagade honom, och
Abu-l-Hasan samt dennes gästfrihet föreföllo honom besynnerliga.
Han sade derföre till Abu-l-Hasan: hvem är du, unge man ? Gif mig
några närmare upplysningar om dig, på det jag måtte kunna vedergälla
dig för din godhet! — Men Abu-l-Hasan log och svarade: o min herre,
vare det långt ifrån mig, att det, som nu händt, skulle återupprepas, och
att jag ännu en gång skulle komma i sällskap med dig! — Hvarföre så?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
