Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BASAN AF BASK AH.
23
flyga sin vfig derifrån. Foglarne satte sig ned i ett stort, fagert träd, i
hvilket de samlade sig, och han urskilde ibland dem en stor och skön fogel,
den skönaste af dem, och alla de andra samlade sig omkring denna
samt betedde sig som dess tjenare, allt till Hasans förvåning. Den nämnda
fogeln började hugga de andra nio med sin näbb och bete sig
öfvermodigt emot dem; men de flydde undan derifrån, medan Hasan stod på
afstånd och fräjdade sig med deras beskådande. Derpå satte de sig på
soffan, der hvar och en af dem började rifva upp sin hud med sina klor
och kasta den ifrån sig, och si! det var en fjäderhamn. Men ur
fogel-hamnarna framkommo tio jungfrur, så sköna, att månens glans icke kunde
uthärda jemförelse med dem; och så snart de klädt af sig fogelhamnen,
sprungo de ned i vattnet, tvådde sig och började leka och skämta; men
den, hvilken som fogel varit större än de andra, doppade ned dessa r
vattnet, och de flydde undan ifrån henne samt förmådde ingenting emot
henne. När Hasan såg henne, förlorade han sin sans, och hans hjerta
blef fanget; han visste nu, att detta varit anledningen dertill, att
jungfrurna förtøudit honom öppna dörren. Han blef förälskad i henne med
anledning af det, som han sett af hennes skönhet och fägring, hennes
kroppsställning och vext, under det hon lekte och skämtade samt då
flickorna stänkte vatten på hvarandra. Hasan stod och betraktade dem,
suckande för det han icke fick vara hos dem; hans sinnen uppeldades af
jungfruns skönhet, kärleken hade fångat hans hjerta, och han hade fallit
uti en snara; hans öga såg, en eld brann i hans hjerta, och menniskans
^jäl är alltid benägen till det, som ondt är. Han fölide tårar af trånad
efter hennes skönhet och fägring; för hennes skull brann det i hans hjerta
en eld; en flamma, hvars gnistor icke kunde släckas, blossade inom
honom, tillika med en trängtan, hvars yttre tecken han icke kunde dölja.
De badande jungfrurna stego upp Htur vattnet, men Hasan
betraktade dem; de sågo likväl icke honom, ehuru han hade fullkomligt tillfälle
att beundra deras fögring och deras täcka utseende. När de kommit upp
ur vaitriet, iklädde de sig sina kläder och nipper. Den förnämsta bland
jungfrurna påtog en grön klädning; hon öfverträffade till behag alla
skönheter i verlden; hennes anletes glans var mer strålande än den klara
månens; det österländska pilträdets grenar kunde icke böja sig med större
behagfullhet än hennes smärta lif, och i hennes hela företeelse fanns det
ingenting att tadla. Jungfrurna sutto skrattande och samtalande med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
