Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
ocb möttes af en man, som sade till ormen: huru står det till med dig, orm? Denna
svarade: Jag har flytt undan Havfn, ty han söker mig, och om du befriar mig från
honom samt döljer mig hos dig, så skall jag belöna dig väl och bevisa dig allt godt.
Mannen tog ormen, för att vinna den lofvade belöningen, och stoppade honom i sin
ficka; men när Havi’n kommit och gått förbi samt ormen icke längre hade
någonting att rädas, sade mannen till den sistnämda: hvar är belöningen; nu har jag
räddat dig från det, som du fruktade och räddes! Men ormen svarade: säg mig, uti
hvilken lem jag skall bita dig, ty du vet, att vi ej gifva någon annan belöning.
Dermed gaf ormen honom ett bett, hvaraf han dog. Men dig, du enfaldige, —
fortfor räfven, — jemför jag med ormen i förhållande till den mannen. Har du icke
hört skaldens ord:
Lita icke på den, i hvars hjerta du sjelf förmått vreden att taga sin boning, ocb
tro icke, att hans vrede bar upphört!
Ormen, ehuru mjuk för känseln, har behagliga rörelser, men gömmer ett dödande-
gift.
— Du vältaliga djur, — återtog vargen, — låtsa dig icke okunnig om min
styrka och om den rädsla, hvarmed menniskorna betrakta mig? Du vet, att jag
an<-griper de befästa orterna och sköflar vingårdarna. Gör derföre hvad jag befallt och
lyd mig som en slaf lyder sin herre! — Enfaldige, — svarade räfven, — fåfängt
talar du till mig. Sannerligen, jag förvånas öfver din enfald och öfver att du
djerf-ves befalla mig tjena dig och stå inför dig, som vore jag din slaf. Men du får snart
se hvad som händer dig, då ditt hufvud blir sönderkrossadt af stenar och dina
förrädiska roftänder bli brutna ur din käft.
Derpå ställde sig räfven på en backe, hvarifrån han hade utsigt öfver vingården
och ropade åt vingårdsmännen, tilldess de blefvo honom varse och skyndade till
honom. Han stod stilla, tilldess de kommo nära till honom och till den grop, hvari
vargen var; men då flydde han. Nu sågo vingårdsmännen ned i gropen, och när de
varseblefvo vargen deri, vräkte de genast ned stenar på honom och fortforo att på
honom kasta stenar och påkar samt genomborra honom med spjutspetsar, tilldess
han blifvit död, då de gingo sina färde. Derefter vände räfven tillbaka till gropen
och stod öfver det ställe, der vargen blifvit dödad samt såg honom död; då ristade
ban på hufvudet i ytterlig glädje och uppläste följande verser:
Ödet tog hädan vargens själ, ocb hon rycktes bort. Långt ifrån sällheten vare ;
bans själ, som gått härifrån!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
