Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Den fornsvenska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 MODRBAMÅLET,
lornig 0. 8 Vv.) och torn (på en kyrka o. 8 v.) blifva nu
lika uttalade. Åfven &-ljudet börjar i de flästa fall öfver-
å till d.
? An mer genomgripande är den förändring språket
undergår i böjningen. Såväl språkligt som historiskt kan
detta tidsskede sägas vara det nutida Sverges långsamma
och smörtsamma förlossning. Ur den sönderbristande forn-
svenskan framfödes nysvenskan. Därför är ock språket
under denna tid så att säga stadt i ett ständigt upplösg-
ningstillstånd, likasom den tidens store ville upplösa vårt
land. De forna språkformerna upphöra allt mer, de nya
arbeta sig allt mer fram samtidigt med att den i och med
Engelbrekt vaknade nationalkänslan under Sturarna allt
mer åter söker hopknyta vårt folk till ett.
Vi ha ofvan omnämt, att sådana nya former som vi
band redan nu börja visa sig. Likaså börjar den gamla
formskillnaden vinder — vind, klocka — klocko, spaker —
spakan att upphöra och formerna vind, klocka, spak blifva
allt mer de ensamt brukliga. Vi tillsätta nu alltid s för
att uttrycka begreppsskillnaden mellan t. ex. gossen — gos-
sens, vinden — vindens o. 8. v. TI fornsepråket hade vi utom
denna ändelse -s äfven en mängd andra såsom -ar, -a,
b. ex. son — sonar, vindar — vinda, dotter — dottor, galan
— galunnar 0. 8 v. Under denna tid blir det allt mer
regel att alltid tillägga blott -s, och våra nu ensamt bruk-
liga former sons, vindars, dotters, gatans 0. B, v. blifva allt
vanligare. I sammanhang härmed anmärka vi, att vi ännu
kunna få see i vårt nuvarande språk några fenennnjan
från den forna böjningen, men hvilka ock såeom liflögsa
gengångare blott förekomma i vissa stelnade uttryckssätt.
Vi kalla sådana döda aftryck af fornspråkets en gång
lefvande böjning för arkaismer. Dylika äro t. ex. ällartal
(i stället för ällstal), i ljusan låga (jämför ofvan formen
spakan), menniskones son (människans son; jämför ofvan
formen galunnar, som under denna tid ombildas till gatlones,
innan den nya formen gatans hinner blifva enrådande). Vi
kunna vidare tillägga t. ex. dagsens sanning, lifsens träd,
ära vare Gud i höjdene, sig själfvom till straff och androm
till varnagel, gå någon till handa, i godo och 4 ondo, till
salu, i Bå mållo, en dugliger karl m. m.
. Vi känna lätt igen sådana arkaismer, ty de passa ej
in i de böjningstyper, som vi ha lefvande i vår språk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
