Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Stenåldern - Tillverkningen af stensakerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han skildrar på följande sätt, huru han härvid gick tillväga1: »Då jag
behöfde en bössfiinta, fann jag lätt en flintsten af ett par knytnäfvars storlek
och af ren (s. k. mogen) flinta. Derpå sökte jag upp en rullsten af passande
storlek och af tät, hård granit eller qvartssandsten. Med denna klyfde jag
genom enkla slag, på fri hand, mer eller mindre tunna, alltid skarpkantiga
skärfvor från flintstenen; och sedan jag deribland såg en eller annan passande
skärfva, tog jag den för mitt ändamål mest passande, gick till en större
granitsten, stödde derpå flintskärfvan, som jag fasthöll med venstra handen, och i
den högra hade jag tillhuggningsstenen, och med en utstående kant eller
trubbig spets på denna kunde jag på kanterna tillknacka flintskärfvan till
bössfiinta och deråt gifva den erforderliga formen. Men ett nödvändigt vilkor
var, att den punkt af flintskärfvan, på hvilken knackningen skedde, låg stödd •
på underlaget; eljest sprang flintskärfvan sönder».
Bekräftelser på professor Nilssons åsigt om sättet för stensakemas
tillverkning hafva äfven erhållits genom berättelser af europeiska resande, som
hos Nya verldens stenåldersfolk haft tillfälle att se, huru dessa med en naturlig
sten eller ett stenverktyg bearbetat flintan, eller de flintan liknande stenarter,
som i vissa trakter i dess ställe begagnats.
Så kom en engelsman för några år sedan till en indianstam i Califoruia,
hvilken ännu begagnade stenverktyg. Engelsmannen käude till de i Europa
funna föremålen från stenåldern, men trodde, att de voro förfärdigade
medelst verktyg af härdad koppar. Han träffade nu’en af stammens
»pilspets-makare» och bad att få se prof på hans konst. Indianen satte sig ned, lade
en slät sten i sitt knä och tog i den ena handen ett verktyg, en mejsel af agat,
i den andra ett stycke obsidian, hvilken sten för Amerikas äldsta invånare haft
samma betydelse som flintan för Europas. Med ett slag af agaten klöf han
obsidianstycket och med ett nytt slag mot den genom klyfningen uppkomna
ytan afskilde han en spån af en fjerdedels tums tjocklek. Denna fattade han
nu med tummen och pekfingret, höll henne mot stenstädet i knäet och gaf
med agateu hugg på hugg, som hvart och ett tog bort en liten skärfva.
Småningom fick obsidianstycket en bestämd form. Efter något mer än-en
timme hade han fullbordat en pilspets, som var en god tum lång.
Engelsmannen gaf honom då en sönderslagen butelj och bad honom göra en
pilspets af glaset, hvilket mycket liknar obsidian. Två försök misslyckades, men
tredje gången gjorde han verkligen en pilspets, och han ursäktade sig för de
två olyckliga försöken dermed, att han aldrig förr bearbetat glas och således
icke kunde känna dess natur. »Aldrig, säger berättaren, handterade en
bildhuggare sin mejsel med större säkerhet eller beräknade bättre kraften
och verkan af hvarje slag, än denne indian gjorde. Bland indianerne är
förfärdigandet af pilspetsar ett särskildt yrke, hvari fa uppnå mästerskap. På
ett ögonblick hade allt, som jag läst om härdande af koppar för tillverkning
af flintvxor och dylikt, försvunnit inför den enklaste mekaniska process» -. 1 2
1 Nilsson, Skandinaviska nordens nriuvånare. I. Steuåldcrn. 2:auppl. (Stockholm, 1866).s. 177.
2 Lar t et och Christy, Reliquiæ nquitanicæ (London, 1865—1875), texten, s. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
