Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Stenåldern - Grafvar. — Begrafningssätt. — Offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
täckta med små hällar af samma slag som skiljeväggarna; de påminna om de
små bås som finnas utmed väggen i grönländarens stuga (s. 18).
Utom lemningar af liggande och sittande lik har man emellertid i
svenska grafvar från stenåldern äfven funnit en mängd menniskoben liggande i
den största oordning. Det är sannolikt, att detta förhållande i några, kanske
i många fall beror derpå, att benen efter de förut jordade liken rubbats vid
nya liks införande i grafven. Och en sådan förklaring synes hafva skäl for
sig, i synnerhet då man — såsom i den under namnet »Asahögen» bekanta,
af prosten Magnus Bruzelius år 1819 undersökta gåuggriften vid Qvistofta i
Skåne — i grafkaramaren finner två lager af ben, af hvilka det undre, tätt
sammanpackadt och oordnadt, genom ett qvarterstjockt sandlager var skildt
från det öfre, der benen icke lågo i sådan oordning1. Det är troligt, att
orsaken till det undre lagrets tillstånd bör sökas deri, att man, för att bereda
plats åt nya lik, på minsta möjliga rum sammanpackat de i grafven förut
befintliga benen och genom ett deröfver utbredt sandlager bildat ett nytt golf.
Med anledning af undersökningar i två gånggrifter vid Luttra och Slöta
i Vestergötland har riksantiqvarien Hildebrand emellertid äfven sökt en
annan förklaring, nämligen att benen stundom nedlagts i grafven forst sedan
köttet blifvit förstördt och skelettets olika delar skilda från hvarandra, samt
att således de gånggrifter, i hvilka benen ligga hoppackade utan ordning,
snarare äro att betrakta som ett slags benhus än sora grafvar i vanlig
me-ning 1 2.
Hos flere folk, både i äldre och nyare tider, har man nämligen
iakttagit en sådan, i våra ögon besynnerlig sed, att behandla de döda. Så t. ex.
berättar Schoolcraft 3, att, då en medlem af de kring de canadiska sjöarna
boende indianstammarna dött, »liket insyddes i eller omvecklades med hudar
eller bark och lades på ett högt ställe, i ett träd, på en ställning eller dylikt,
för att skyddas för vilda djur; här förblef det, till dess köttet genom luftens
inverkan blifvit skildt från benen. När flere lik på detta sätt förvandlats
till skelett, hopsamlades benen på bestämda tider af året genom vissa dertill
bland stammen utvalde män och nedlades i jorden, i stora gemensamma
grafvar eller benhus, tillsammans med vapen, redskap och smycken. Många
sådana benhus har man i senare tider funnit; de innehålla en stor mängd
obrända menniskoben, liggande i den största oordning».
Andra exempel på ett liknande förfaringssätt med de döda äro kända
både från Asien och Stilla hafvets öar.
Några svenska grafvar från stenåldern innehålla endast lemningar af ett
lik; vanligen finner man dock ben af flere skelett i samma graf. I
Vester-götlands gånggrifter och hällkistor har man flere gånger påträffat ben af femtio
till hundra lik i hvarje graf; någon gång ännu flere. 1 gånggrifterna träffas
ej sällan skelett eller spridda menniskoben äfven i gången.
1 Iduua, h. 3, s. 328 (Stockholm, 1812).
* Antiqvarisk tidskrift för Sverige, d. 1, s. 271, (Stockholm, 1864).
3 Schoolcraft, Indian tribes of the United atates (Phi^elphia, 1851) b. 1, 8. 102.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
