Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Sveriges hednatid. Från äldsta tid till omkring år 1060 - Jernåldern. (Från omkring Kristi födelse till senare hälften af det elfte århundradet) - Den yngre jernåldern eller vikingatiden. (Från omkring år 700 till omkring år 1060) - Sverige blifvet ett rike. — Ynglingaätten. — Erik Segersäll. — Olof Skötkonung och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biskop samt förmådde konungen och folket att afvisa den från Bremen
hit-sände biskopen Adalvard och hans följeslagare. Det är möjligt, att man häri
bör se ett i sig sjelft berättigadt försök att häfda Sveriges och den svenska
kyrkans oberoende af erkebiskopsstolen i Bremen. Försöket misslyckades
emellertid nu, och det dröjde omkring hundra år, innan den svenska kyrkan erhöll
en sjelfständig ställning, det vill säga en så sjelfstäudig som beroendet af
Roma medgaf.
»Länge varade det icke, berättar mäster Adam, hvilken naturligtvis
såg saken från en helt annan synpunkt än vi nu, förrän Guds straff träffade
svenskarne hvilka förskjutit sin biskop. En son af konungen vid namn Anund,
hvilken sändts af fadern att utvidga riket, kom till det qvinnoland, som vi
antaga vara amazonernas, och dog der tillika med hela hären af gift, som
dessa qvinnor blandat i källvattnet1. Och dessutom kom jemte andra lidanden
en sådan torka och missväxt, att svenskarne sände bud till erkebiskopen
(i Bremen), bådo att få sin biskop tillbaka samt lofvade upprättelse och trohet.»
I Emunds mindre goda förhållande till de andlige, hvilka ensamma
skrefvo den tidens historia, kunna vi möjligen se den förnämsta orsaken till
den ofördelaktiga dager i hvilken han vanligen framställes. I den nyss
orn-nämda konungalängden kallas han Emund Slemme, »ty han var snål och ej
god att motsäga i det som han ville ’främja».
En vigtig orsak till missnöje med konung Emund hade man dock äfven
i den gränsläggning mellan Sverige och Danmark som i hans tid egde rum
och hvarom en berättelse finnes intagen i den äldre Yestgötalagen. Enligt
denna urkund, den äldsta svenska af detta slag som vi nu hafva qvar, skulle
Bleking, Skåne och Halland räknas till Danmark. En vid inloppet till
Göteborg liggande holme, Danaholmen, der de tre nordiska rikena sammanstötte,
delades mellan dem, hvaraf vi se att Sverige, om ock endast på en kort
sträcka, nådde fram till Vesterhafvet.
Orsaken hvarför Bleking, som troligen ända till denna tid räknats till
sveakonungens välde, nu aftsäddes till Danmark är icke känd; man har velat
söka en förklaring deri, att Blekings invånare vid denna tid erhållit
kristendomen från Skåne, hvarför de båda landskapen i politiskt hänseende
förenades, liksom de ännu i kyrkligt höra tillhopa.
Emund antages hafva dött omkring år 1060. Med honom utslocknade
den gamla konungaätt, om hvilken Snorre Sturlasson låter en af Olof
Skötkonungs rådgifvare säga, att den var »den högsta i Nordlanden, ty den ätten
är kommen från sjelfva gudarne, hvilka länge hafva låtit sig vårda om sina
ättemän, fastän många nu öfvergifva denna tro».
En ny ätt uppstiger på konungatronen i Sverige, der med kristendomens
allmänna antagande en ny tid nu börjar. Ungefär samtidigt uppträda äfven
i grannländerna nya konungaätter, i Danmark med Knud den stores syster- 1
1 Tydligen har Adam, liksom så många andra äldre författare, missförstått folknamnet qväner
(finnar) och förvexlat det med ordet qvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
