Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ingen är som mormor, å, vad mormor är snäll.
Men moster var så elak.
— Hon menade inte att vara elak, Mona. Hon var
bara obetänksam. Just som du kan vara ibland! Alla
känner inte lika, därför kan det låta som om de vore
så okänsliga. Du känner så djupt, min lilla flicka. Du
höll så mycket av min Birgit, och du kan tro jag är
glad åt det.
Fru Sörensson tystnade.
— Hon var min mamma, mormor! Mona såg så all-
varligt på mormor.
— Ja visst. Hon skrev så ofta om dig. Om sin egen
lilla flicka, som hon kallade dig.
— Vad jag är glad att hon skrev om mig! Mona
sken upp. Förstår mormor att jag måste ha hennes
kort härinne?
— Visst förstår jag. Det skall stå härinne.
— Mormor! Mona kom att tänka på något och tyst-
nade helt blygt.
— Ja, vad är det?
— Åh, det var en hemlighet. Slipper jag säga det nu.
— Visst slipper du, kom nu liten.
Mona gick med mormor ut till middagen. Och så fick
hon se på lutan mormor talat om. Den var så fin. Just
en så’n som hon önskat sig.
På eftermiddagen sutto de samlade i vardagsrum-
met, mormor och Malin med sina arbeten, moster Gud-
run med en bok. Friden var återställd. Den blev det
ännu mer, då moster Gudrun vid ett tillfälle gick förbi
Monas stol och böjde sig ner och viskade:
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
