Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du förstår väl att jag inte ville göra dig ledsen.
Det var ju ingen ursäkt men alldeles nog för att
göra Mona glad igen. Moster Gudrun var minsann inte
den som brukade urskulda sig.
Mona spelade på lutan alla de gamla visorna hon
lärt sig och sjöng därtill, just som hon brukat göra
för mamma och pappa. Sedan sjöng hon också till
mosters ackompanjemang på pianot. Hennes röst
klingade i kväll så klar.
Fru Sörensson satt och såg på de två: dottern
Gudrun så behärskad med sina rena, ljusa drag, kan-
ske en aning för kalla, tänkte hon; Mona med sitt
bruna, ostyriga hår och gråa ögon påminde nästan mer
om Birgit än hennes egen syster. Monas ögon sågo så
varmt och innerligt på mormor medan hon sjöng.
När Malin gick för att laga till kvällsmaten försvann
Mona in i sitt rum. Ivrigt grävde hon i garderoben.
Däruppe högst upp på en hylla låg den gamla port-
följen hemifrån. Var hade hon nyckeln ?
Ack, att hon skulle vara så slarvig jämt ! Hon letade
igenom skrivbordslådorna.
Äntligen ! Där var nyckeln. Hon låste upp portföljen.
Där låg det andra fotografiet, det som hade varit pap-
pas. Hon såg på det. Ja, det var mamma precis likadan
som på hennes eget kort.
Helt sakta gick hon in i mormors rum och smög
varligt kortet in under täcket i mormors säng.
Nu ropade Malin. Mona gick in till kvällsmaten.
Hennes ögon lyste. Hon var så glad åt sin överrask-
ning!
7 — Monika kommer hem. 97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
