Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Djurens moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EEE TN KR
TBS ove
De JB 4 Pre REN ro SoA
7
MORALENS UTVECKLING.
2. Djurens moral
Den gamla föreställningen att människan i sin egen-
skap af "fallet gudsbeläte”, intager en från djuren alldeles
särskild ståndpunkt; att hon ensam har ett samvete, som
«anklagar eller ursakar’; att hon ensam skulle kunna
synda, emedan hon ensam kan skilja på och välja mellan
det onda och goda — denna föreställning kan icke längre
upprätthållas. Sedan man börjat vetenskapligt sysselsätta
sig med djurens själslif har det nämligen gjorts många
erfarenhetsrön med afseende å frändskapen mellan männi-
skonaturen och den djuriska naturen i detta afseende.
Vi skola blott anföra ett exempel bland mängden:
En hund, som aldrig hade blifvit agad och aldrig förut
stulit, tillgrep en gång, då han var mycket hungrig, en kotlett.
Men han åt ej upp den; gömde sig tvärtom under soffan,
och efter en stunds inre strid, under hvilken husbonden
på intet sätt låtsade om hans handling, kom han fram för
att lägga sitt tjufgods vid sin herres fötter, under de dju-
paste tecken till ånger! Huru många små barn eller vildar
skulle visa en sådan samvetsömhet?
"Den möjlighet till altruism, som är grundvilkoret för
allt slags samhällighet, finnes hos djuren i lika hög grad,
som hos den primitiva människan. Så snart några djur
eller människor lefva i flock, måste i någon mån ömse-
sidigt hänsyn och ömsesidig hjälpsamhet inträda och de
flockar, där denna ömsesidighet går längst, hafva alla ut-
sikter att besegra andra flockar i kampen för tillvaron.
Som det omedelbaraste uttrycket af denna altruism
kan man anse föräldrakärleken, och denna är lika stor
hos de högre djuren som hos urmänniskan. Det är en vanlig
företeelse att djurhonor, själfva blödande ur flera sår, med
sin kropp söka skydda ungen och med sina yttersta krafter
värna honom för jägaren, i stället för att söka rädda sig
själfva. Men icke blott föräldrakärlek utan hvad man
oegentligt plägar kalla människokärlek, d. v. s. kärlek till
sina likar, finnes hos djuren. Regeln bland dem liksom
bland de primitiva människorna är visserligen att en hvar
i farans stund endast tänker på sin egen räddning och
4 Far -
RNE a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
