Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ovannämnda afton hade likväl den ovanligheten
inträffat, att då Lange frågade honom om han icke ville följa
med dit, hade Ivar först svarat tvekande, men sedan
ändrat sig och gjort honom sällskap. Jacobo var alltför
bekant med människohjärtat och för mycket grannlaga att
göra Ivar några frågor, varför de gingo tysta sin väg
framåt.
På Kungsborg voro några grannar tillika med Evert.
Kurt var bortrest. Ivars blickar flögo granskande kring
rummet, för att upptäcka Constance. Men hon syntes icke
i salongen, varför han efter hälsningen drog sig undan i
en fönster fördjupning. Evert och Olga, tillika med
fröknarna X— och några unga löjtnanter, roade sig med att
kasta ring på terrassen i trädgården. Ivar betraktade dem
med en viss likgiltighet. Mitt i dessa funderingar stördes
han av en välkänd röst, som hälsade på Jacobo. Genast
vände han sig om, det var Constance. Han nalkades henne
med orden:
»Jag fruktade att vi skulle undgå lyckan att få se
fröken.»
»Förlusten hade varit ringa», svarade Constance
vänligt. »Jag har hela dagen varit på Sturesjö och kom att
taga en omväg, då jag red hem, detta är orsaken varför
jag icke kom förr. — Skall icke ingenjören deltaga i
ungdomens förströelser», frågade Constance, då hon fick se
dem, som kastade ring.
»Om jag slipper, ser jag det helst», svarade Ivar leende.
»Jag är alltför ovan vid dylika förlustelser, att kunna finna
nöje i dem.»
»Som ni vill.» Constance satte sig ned vid fönstret, och
Ivar tog plats mitt emot.
»Jag har aldrig känt en så innerlig önskan att besöka
Kungsborg, som i afton, och ändå var jag fast besluten
att icke gå hit», sade Ivar.
»Och skälen till denna motsägelse?»
»Voro ganska naturliga. Min känsla drog mig hit; men
mitt förnuft sade att jag slösade för mycken tid på det
som roade. Vi arbetare böra hushålla med vårt dyrbaraste
och enda kapital: tiden.»
»Men just den arbetsamme kan äga anspråk på
förströelser. Han har köpt sig denna rätt med sin flit.»
»Visserligen, men sällskapslivet i allmänhet är icke för
honom. Det upptager allt för mycket av hans
uppmärksamhet, som bör uteslutande riktas på hans sysselsättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
