Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till grevens ännu levande mor, den enda varelse på jorden,
som över honom ägde något inflytande. Den stolte,
oböjlige sonen hade för sin gamla mor bibehållit verklig
vördnad och tillgivenhet, ehuru han sorgfälligt undvek att
blanda henne i sina enskilda förhållanden.
*
Några dagar efter avsändandet av grevinnans brev, då
familjen var samlad i salongen, stannade gamla grevinnans
vagn utanför verandans trappa. Greven gick själv att
hjälpa modern därutur. Han fann sig något överraskad
av besöket, emedan den gamla grevinnan aldrig brukade
komma så oförberett utan att något viktigt skäl förmådde
henne därtill. Då den gamla damen, stödd på grevens arm,
steg uppför verandans trappa, föllo ögonen på Sorenza,
som satt där och arbetade.
»Vem är den där personen?» frågade hon.
»En ung flicka, vars uppfostran jag åtagit mig att
bekosta.»
»Och hennes namn?»
Denna enkla fråga gjorde på greven ett obehagligt
intryck, emedan Sorenzas namn var gamla grevinnan allt
för väl bekant ifrån den tid, då grevens kärlek till modern
vållat skandal.
»Hon heter Bencke», svarade han likväl genast.
»Jaså», var allt, vad gamla grevinnan sade, varefter hon
passerade förbi Sorenza, utan att ens med en nådig nick
besvara flickans ödmjuka nigning.
Sedan grevinnan hälsat på sonhustrun och sonbarnen
samt sagt var och en något förbindligt, som skulle
föreställa hjärtligt, yttrade hon till sonen:
»Jag har kommit hit för en familjeangelägenhet och
önskar därför tala med dig; om ett par timmar far jag åter
hem. Din arm, min son!»
Greven och modern gingo in i den förres rum.
Grevinnan såg efter dem med en orolig blick, varuti man tydligt
läste, att hon fruktade, det hon kanske nu åter begått en
handling, vilken skulle ådraga henne mannens ovilja. Nu
först erinrade hon sig Arthurs ord, och såsom alltid, då
man låter leda sig blott och bart av känslan, ångrade hon,
att icke hava lyssnat till dem. Hon kände inom sig, att
det enda hon skulle vinna, var ett uppträde med mannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:32:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mssadling/0056.html
