Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans krypande och hjälplösa slav, ett ödmjukt och
försvarslöst offer för hans nyckfulla lynne och elaka sinne.
Emellanåt kunde hon ej komma till sömns, fastän hon
var utsliten av trötthet, emedan vreden kokade hett inom
henne över vad hon under dagens lopp fått gå igenom med
sin gosse. Hon kunde sitta och mumla för sig själv:
»Han slog mej, å’ ja’ hade inte gjort nå’t, slog mej
i ansiktet, så alla människor såg’et. Å’ han kallar mej
allti’ niggerslinka, å’ slyna, å’ allt va’ gement ä’, när ja’ gör
de’ bästa ja’ kan. Å’, Herre Gud, ja’ har gjort så mycke’
för’en, ja’ ha’ lyft’en upp till va’ han ä’ — å’ de’ här
ä’ va’ jag får för de’!»
När någon särskilt sårande skymf nådde henne ända
in till hjärtat, kunde hon göra upp planer för hämnd och
njuta vid tanken på hans avslöjande inför hela världen som
inkräktare och slav — men mitt i den glädjen kom fruktan
över henne; hon hade gjort honom för oangriplig, hon
kunde ingenting bevisa, och — himmel, hon kunde bli såld
nedför floden för vad hon gjort! Så blevo hennes planer
alltjämt till intet, och hon sköt dem åt sidan i maktlöst
raseri mot ödet och mot sig själv, för att hon burit sig åt
som en narr den där ödesdigra septemberdagen genom att
ej skaffa sig något vittnesbörd, som hon kunnat använda
någon dag, då ett sådant kunde behövas för att lugna hennes
efter hämnd törstande själ.
Och likväl — i samma ögonblick som Tom någon gång
råkade vara god och vänlig mot henne, och det inträffade
då och då, voro alla hennes hjärtesår läkta, och hon var
lycklig, lycklig och stolt, ty detta var hennes son, hennes
niggerson, som spelade herre bland de vita och säkerligen
hämnades deras oförrätter mot hennes ras.
Det var två stora begravningar i Dawson’s Landing
den hösten — hösten 1845. Den ena var efter överste Cecil
Burleigh Essex, den andra var Percy Driscolls.
På sin dödsbädd skänkte Percy friheten åt Roxy och
överlämnade högtidligen sin avgudade son i broderns,
domhavandens, och dennes makas vård. Detta barnlösa par
gladde sig över att få honom. Barnlösa makar äro ej
granntyckta.
Domaren Driscoll hade en månad förut gått i hemlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
