Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Det offentliga föredraget och vältaligheten i enskilda kretsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanställer, i likhet med den engelske amiralen, hvilken föreslog
en skål för garnla Englands flotta i ungefär följande ordalag:
»Ladies and gentlemen! Gamla England är en ö – och –
och – och – och måtte den alltid så förblifva! Lefve
gamla Englands flotta!» Eller talaren frambringar på fullt
allvar ett vältalighetsfoster af samma slag som en framstående
industriidkare, hvilken mot slutet af en festlighet nödgades
besvara en skål. Mannen var skåning, och hans
vältalig-hetsprof, starkt färgadt af sydsvensk brytning, fick ungefär
följande lydelse: »Mine harrar! Jag har ingen talorgan, men
i mitt hjarta» – och här tillfogade han talarestolen ett
duktigt knytnäfslag – »bor en känsla som heter
fäderneslandet, och därför, hm, säger jag bara skoul allihop!» Denne
hedersman lär hvarken förr eller senare beträdt talarestolen,
men historien bevarar dock minnet af denna hans enda
bedrift på detta område.
Och huru pinsam är icke uppläsningen af ett ordagrant
inlärdt tal för de stackars åhörarne! Nio rätter mat, åtföljda
af de dråpligaste viner, äro ofta icke nog för att ersätta
plågan af ett dylikt martyrskap. Men hvarför kan då icke,
torde någon fråga, en sådan oöfvad talare helt käckt taga
fram papperet och läsa upp sitt tal? Af det enkla skäl, att
han i sådant fall icke framstår såsom talare, utan såsom
läsare. Men att äfven en sådan djärfhet kan medföra vådor,
därom vittnar följande lilla drag från konung Karl XV:s
på dylika småhändelser så rika lif.
Under en af sina resor skulle konungen uppvaktas och
helsas af honoratiores från en af de mindre vestgötastäderna.
Då tåget stannade vid stationen, stod borgmästaren där i
spetsen för en skara af allt det bästa, staden egde att
uppvisa, samt utrustad med ett helt tättskrifvet pappersark.
Och så hostade borgmästaren och började: »Stormäktigste,
allernådigste konung!» Men han hade icke väl utsagt det
sista ordet, förrän majestätet snappade till sig pappersarket
och gaf signal, att tåget åter skulle sätta sig i rörelse. Där
stod nu borgmästaren i spetsen för magistraten och stadens
äldste och gapade, medan konungen genom vagnsfönstret
från det bortilande tåget muntert viftade med pappersarket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
