Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Om äkta skådespelarekonst och dess inflytande på öfriga former af muntligt föredrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna tala eller läsa väl tillegna oss ett tillkonstladt och
uppstyltadt teatermanér?» Ingalunda, svara vi, det är icke
af den medelmåttige eller underhaltige d. v. s. den
tillkonstlade och onaturligt uppskrufvade skådespelaren, vi skola
lära, utan af den äkta dramatiske konstnären, det slags
skådespelare, hos hvilka enkelhet, natursanning och skönhet
i uttrycksmedlen utgöra de väsentligaste kännetecknen.
Låtom oss med några exempel söka tydliggöra vår
mening. Vi vilja först erinra om blott ett enda drag i ett
äfven för vår svenska teaterallmänhet välkändt franskt
skådespel, »Det besegrade lejonet» (Le lion amoureux), som på
ett i det hela taget förtjänstfullt sätt blifvit uppfördt äfven
på vår förnämsta scen. Styckets handling är förlagd till
den första republikens dagar, då de segrande republikanerna
utkämpade kampen mot halfva Europas förenade härar, med
hvilkas tillhjälp det legitima konungadömet skulle åter
införas i Frankrike. I en af styckets scener uppträder en ung
legitimistisk ädling, hvilken i likhet med så många af sina
ståndsbröder kämpat mot republiken i de främmande
härarnas led. Han är nu tillfångatagen och skall föras till döden.
När han får veta, att hans öde är besegladt, går han fram
till anföraren för de republikanska soldaterna och aflägger
än en gång, den sista, sin trosbekännelse med ett: »Lefve
konungen!» Huru uppfattar och återgifver nu en
medelmåttig skådespelare, t. ex. vid en kringresande landsortstrupp,
denna i dramatiskt hänseende mästerliga lilla replik? »Här
skall spelas!» tänker han, skrufvar upp hela sin
muskelorganism, anlägger ett ansiktsuttryck, passande för hjälten,
som går martyrdöden till mötes, skrider med stolta steg
fram till den republikanske officeren, gör ställningssteg och
utropar därefter i patetisk ton, åtföljd af en stor, patetisk
åtbörd sitt: »Lefve konungen!» Men hvad gör Delaunayr
mannen med den fina figuren, det sköna, uttrycksfulla
ansiktet och den underbara stämman, då han på Théâtre
Français framsäger dessa ord? Han förändrar knappt en
min i sitt på en gång ungdomligt glada, förnäma och spotska
anlete. Han går fram till officeren med samma lätta,
behagliga steg, som om han befunne sig i en af St. Germains
salonger, han stannar – det blir så tyst i teatersalongen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
