Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Om det svenska predikstolsföredraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En anmärkning ligger här nära till hands. Den
verkligt fromme, heter det, besöker icke kyrkan blott för att
lyssna till en predikan, utan för att i församlingens
gemenskap fira sin gudstjänst, och en sådan menniska finner näring
för sitt vakna andliga lif blott genom att förnimma kraften
af det gudomliga ordet utan hänsyn till sättet, hvarpå det
framställes, ja icke ens till beskaffenheten af den person,
:genom hvars mun det utströmmar. Detta är sant. Men
huru många af kyrkans medlemmar hafva uppnått denna
ståndpunkt af mognadt troslif? Huru mången skulle ej vilja
besöka kyrkan, antingen emedan han längtar efter något,
som han ännu icke funnit, eller af aktning för det
kyrkosamfund, af hvilket han utgör en medlem? Men för alla
dessa längtande eller bidande eller i religiöst hänseende icke
förkastliga, om också ljumma själar måste en predikan utan
personligt lif, framstäld i en ton, som antingen är
intetsägande eller falsk, varda pinsam, ofta till och med afskräckande.
Men utom de verkligt fromme finnes en annan klass
kyrkogångare, tusentals menniskor, som flitigt besöka kyrkan
icke af religiöst behof eller lefvande tro utan i det dunkla,
halft vidskepliga medvetandet, att de härigenom utföra ett
Gudi behagligt verk. En sådan medlem af den
evangeliskt-lutherska kyrkan behöfver icke i likhet med den ytligt
bekännelsetrogne katoliken späka sitt kött hvarken genom
fastor eller gisslande; han tror sig vinna samma mål och
följaktligen äfven samma lön blott genom att en timme hvarje
söndag underkasta sig den tråkighetspenitens, som åtföljer
en predikan af här ofvan skildrade beskaffenhet. Den
underhaltiga predikan alstrar sålunda icke blott kyrkofientlighet
utan också en söndagskristendom, som är för kyrkan nästan
lika farlig eller farligare än uppenbar otro.
Till sist erinra vi om de mänga svenska prester, som
Tiafva så ringa föreställning om det muntliga föredragets första
yttre vilkor, den riktiga andningen, att de genom ett
oriktigt andningssätt ådraga sig den bekanta sjukdom, som kallas
presthalssjukan (Dysphonia clericorum) och som i sin
utvecklade form ger upphof till lung- och hjärtsjukdomar och
sålunda bäddar alltför många af dem en förtidig graf. Till
denna punkt skola vi sedermera återkomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
